Brillintaussie.blogg.se

Förmiddagen har spenderas själv med Ila, lyckan när hon insåg att hon skulle iväg med mig själv gjorde mig både glad men samtidigt skar det lite i hjärtat då jag kanske borde ge just henne ensamhetstid lite oftare. 

 

Vi började med en skidtur, jag har pratat med min sjukgymnast om det var ok att jag åkte skidor och det var det om jag tog det lungt och inte åkte med någon hund. Åka skidor utan med en hund framför!? Nej helt omöjligt då försvinner min motivation helt. Så jag tänkte att Ila väger inte så mycket så kan inte bli värre än vad det är.

 

Jag tror faktiskt så här efter våran skidtur att jag hade kunnat göra mer skada mot mig själv utan henne , hon är så otroligt lyhörd och som den nybörjare jag är så rättar hon till när jag är påväg att falla så att jag håller mig kvar på skidorna. Hon har dragit på bra idag men saktar ned ordenligt i kurvorna och har upplevt henne lite extra försktigt rent allmänt under skidturen då hon lyssnat på minsta lilla som jag sagt, tidigare har hon lyssnat på höger, vänster ex men inte stanna- kan ju vara en mognadsgrej också! 

 

Har aldirg mött någon tidigare när jag åkt skidor med hund, idag mötte vi två stycken båda med hund.

Vi åkte efter ett skoterspår och det är söndagförmiddag så inte så konstigt att vi möter både människor och hundar. Ila förvånade mig dock, vi stannade när vi hade möte och jag tog in henne vid sidan, en av hundarna vi mötte drog mot oss och raggen kom direkt och hon visade hela käften-intressant. Sedan är hon ju en sådan hund som verkligen inte vill bli störd i arbete och då vet jag att hon kan bli förbannad eftersom hon tar sin uppgift på fullaste allvar, skulle tro att det var det som skedde här- Prinssesan jobbar ju !;)

 

När vi väl var hemma så blev det lite träning, första passet påbörjat att få henne att låsa blicken framåt. Hon är en otroligt rolig hund och jag tror att detta kommer fastna fort , hon söker verkligen tills hon gör rätt och ger inte upp. Vi har haft problem att få in framförgåendet, hon går framtåt men har lätt att söka min blick så tanken är att om hon lär sig låsa blicken framåt så kan jag lägga in det i framförgåendet så kanske vi kan få till det tillslut.

 

Först hade jag tänkt skriva ett inlägg om varje hund, men sedan började jag tänka på Mynta, min första hund. 

 

 

Mynta kom in i mitt liv ca 2 år gammal, jag var då 10 år. Vilka 10:åringar blir inte glada över att få sin första egna hund vid denna ålder?  Jag var överlycklig och det klickade mellan oss från första gången jag såg henne, hon blev min ljusglimt i min dystra vardag.

Min familjesituation var inte direkt den bästa och trösten, stödet att hålla huvudet någorlunda över vattenytan som hon gav mig är svår att besrkiva i ord. Hon den där guldfärgade hunden med mjuk päls Hon hjälpte mig att fly, bort från den dystra verkligenheten och fly in i drömmarnas värld.

 

Jag hoppar fram i tiden litegrann, som 13 år gammal blev jag och Mynta placerade i familjehem. Vi flyttade runt en hel del första året. Att slitas från ett otrygg punkt till en helt okänd är otroligt jobbigt att sedan upprepa detta var tredje månad är oerhört frustreande för en tonåring, ett barn.

Jag hade bortsett från mer eller mindre alla andra barnen i samma situation som jag var då med mig min Mynta.

Hon som var min trygga klippa i allt som skedde runt omkring mig, alla beslut som berörde mig men som ingen lät mig vara delaktig i att ta , det lät mig faktiskt inte veta något alls.

 

Hennes trygga mjuka päls som jag kunde fläta in mina fingrar i och kväva mina snyftningar , en känsla av hjälplöshet och utsatthet följde mig konstant men jag hade iallfall min MYNTA.

 

Andra stället vi bodde på där tillbringade vi sommaren, relativt nära fanns det ängar och en bäck, jag och Mynta brukade gå där och jag fantiserade ofta,väldigt ofta om hur livet skulle kunnat varit för oss två om vi växt i en "vanlig" familj , men hur var en vanlig familj egentligen? Dessa drömmar , tankar har följt mig hela mitt liv, dit har jag flytt när livet kännts outhärdligt.

Även om i denna stund så var livet helt okej, vi var inte i det "gamla" men det var fortfarande okänt, läskigt och otryggt för ett barn som jag då var, som bara sökte trygghet. Men hur är det att leta efter något som man inte vet vad det är för något? Än idag är det TRYGGHET som har störst fokus i mitt liv.

 

Efter ca 2,5 månad i hem nr två och jag hade börjat trivas så kommer soc och hämtar mig mitt i natten och tvingar mig därifrån, dom tvingar mig att lämna henne HENNE! Min trygga punkt , min klippa , mitt allt. Hur skulle jag överleva utan min underbara Mynta!?

Jag låste in mig på toaletten efter mycket oförstående diskuterande med de två från soc som var där, jag var desperat jag ville inte lämna det enda som jag just då andades för- hon som vägledde mig, som gav mig styrkan att hitta modet och motivationen för att ta mig framåt, jag en vilsen flicka på nu 14 vårar.

 

Efter mycket tomult så återförenas vi , femte flytten för mig på ett år. Äntligen får vi börja landa, vi börjar upptäcka hundsporten tillsammans och går våran första Agiltiykurs tillsammans för att sedan också upptäcka lydnaden.

 

Med den starka relation vi utvecklat under åren som gått så var vi mer eller mindre oskiljaktiga tills den dag då jag var tvungen att vara stark för henne, och ta beslutet att låta henne somna in.

 

En av det svåraste stunder jag varit med om rent känslomässigt, här var hon fortfarande min trygga punkt i livet och mer eller mindre det enda jag faktiskt hade. Året var 2011, jag hade med hennes favoritboll men hon ignorerade den och var ganska stressad, jag var ett känslomässigt vrak.

Hon stod upp på veterinärbordet då hon vägrade att lägga eller sätta sig ned. Veterinären gav henne injektionen och på bara några sekunder känner jag hur hon faller ihop i mina armar, min livs hjälte som försvarat mitt liv i svåra situationer min lilla tjej ,min bästa vän - jag känner hur livet rinner ur henne , hon finns inte kvar längre, nu äntligen får hon frid.

 

Tack min älskade ängel för allt du har gett mig genom åren, för mig var du verkligen min räddning både bokstavligen och själslig. För mig var du verkligen en speciell hund och en del av mig kommer nog alltid känna en stor saknad, även om jag lärt mig leva med den. 

 

 

 

 

 

 

Ibland facinerar mina hundar mig verkligen, det lär mig så otroligt mycket och hjälper mig att utvecklas både som person och inom hunderiet, 

Idag startade jag och Emir våran andra lydnadstävling som resulterade i ett tredje pris. Våran känsla var katostrofal, han var inte med mig alls under linförigheten utan hängde längst ut i kopplet med nosen i backen och var otroligt svår att nå.  Vanligtvis så sitter han klistrad vid mitt vänsterben, men klart vi ska ha dåliga dagar vi två också men kunde inte låta bli att känna besvikelse. vilket jag tillåter mig att göra.

 

Efter tävlingen tog jag ut Lizard och vi hade en riktigt toppenträning! Han lättade upp alla känslor efter tävlingen med Emir, gav mig motivation och glädjen. Vilket var precis jag behövde just där och då, för mig är KÄNSLAN viktigast, vad har man utan den?Tanken är ju att vi ska ha roligt TILLSAMMANS.

Jag slappnade av och hade riktigt kul och njöt över att se Lizards utveckling bara från kursen från förra helgen. Den var verkligen otroligt givande för oss. Efter Lizard tog jag ut både Ila och Emir, Ila fick börja- hon bjuder på sig själv och är verkligen en riktigt härlig hund. 

 

En vän stannade efter tävlingen och vi gick igenom vad som var orsaken till dagens borttappade känsla, träningen med Lizard fick mig att stanna upp och tänka till. Så facinerade att en träning med någon av de andra hundarna kan lossa problem med en annan hund- att man får tänka över sig själv som förare och även om mina hundar är olika så har det också en hel del likheter hos varandra och ibland kan saker som egentligen är helt oberoende av varandra få en att tänka till och komma på lösningar på andra problem. Det är verkligen jag som sätter begränsningarna på mina hundar. 

 

Tävlingen var inte helt katastorfal egentligen, han skärpte till sig mer och  mer, läggandet var fint, hoppet var fint och inkallningen likså. Vi får ta med oss de bra bitarna och fortsätta jobba hårt på att hålla oss till våran bubbla. Men som notis till mig själv- jag har bara haft Emir hos mig i ett år och under det året har det faktiskt hänt otroligt

 

 

Jag vill vara en postiv. lugn och tydlig  hundägare i både träning och vardagssituationer. Jag har så fruktansvärt ont och vet inte alls vart jag ska ta vägen emellanåt på grund av detta. Tyvärr så har det blivit så att ju längre jag går med denna smärta så försvinner mitt tålamod och glädje i mycket, oftare och oftare. Detta gör mig oerhört frustrerad och upprörd. Jag känner helt enkelt knappt igen mig själv emellanåt. Känner att så fort hundarna råkar rycka lite i kopplet så explodrar jag utav känslor, främst smärta. Detta gör att jag skäms över mig själv, jag tycker synd om mina hundar som har mig som matte just nu, samtidigt så behöver jag dom verkligen då dom ger mig motivation och glädje i så många andra delar i vardagen. 

 

Mitt fokus sista tiden har varit hundarnas träning, får höra hela tiden att "du måste tänka positivt och röra på dig" , men det är ju det jag gör, snälla hjälp mig istället!

Vi går långpromenader, vi tränar spår, uppletande och lydnad, jag känner att på dom tre punkterna har hundarna utvecklats och det ger mig nog den boost jag behöver. Oftast har jag tagit dom i bilen och gått på ställen där vi inte möter folk eller hundar så jag slipper tänka på det och dom stunderna njuter jag av, försöker tränga bort smärtorna och tänka på annat- Alla med kroniska smärtor vet att det är omöjligt.  

 

Idag kom nästa bakslag , jag får inte upp bilen , den går inte att låsa upp - sliter mitt hår i frustration- som om jag inte har nog med saker att vara frustrerad över.

Så vilket innebär att hundarna måste gå mer i koppel, vi måste passera grannars hundar som de har noll koll och skapar stor osäkerhet hos mina som har blivit bitna  av dessa hundar tidigare. Man möter hundar som spänner sig, hundar som kommer springade mot oss innan ägaren får tag i dom. Var bara för två veckor sedan som jag själv blev biten i händerna av en hund som var påväg mot mina. Ikväll så kommer två lösa hundar mot mina igen, dessa ville leka, men är så less på dessa situationer jag orkar verkligen inte med det just nu. 

 

En bild på ett av sju jag hade väldigt tur men bara småsår.

 

Jag och Emir debuterade i början av månaden i lydnadsklass 1 med ett 2:a pris. Allt eller inget med den hunden, han förvånade mig och nollade läggandet och hoppet, vilket har på träning varit hans säkra kort. Vi fick kvitto att vi måste träna mer tävlingslikt helt enkelt, mycket nöjd med de bra bitarna!

Måndagen efter var det klubbmästerskap där vi plockade hem ett första pris med hela 5 tior och placerade sig på en 2:a plats och Ila tätt efter på en 3:e plats.

 

Till helgen ska jag och Lizard gå en tvådagarskurs, spännade! Känns som jag verkligen behöver lite träningmotivation just nu. Och nästa helg ska jag starta igen med Emir i lydnaden. får se om jag orkarhålla ihop för jag vet att hunden kan.

 

Idag åkte vi ut till skogen och pojkarna fick köra uppletande. Emir utvecklas fint och jag har börjat klura hur jag ska ge honom större utmaningar, har ni några tips? Uppletande är verkligen nytt för mig och mina kunskaper är små inom detta område- vilket gör det mer spännade och roligt!  Föremålen ramlar in och han har nästan lite väl bråttom kan jag tycka ut och leta nästa föremål. Däremot något vi faktiskt måste jobba på är att hans sökområde går utanför den vallade rutan, han drar stora lovar utanför innan han vänder tillbaka. Som att han bara måste kontrollera vart gränserna går, intressant.

 

Lizard fick prova för andra gången, körde med ett föremål med synlig retning. Han söker av fint och slutar inte arbeta fören han hittar föremålet och förvånade mig genom att söka sig ifrån och jobbade väldigt metodiskt! Han är i vardagen den av mina hundar som är minst självständig och det gör kanske han jag underskattar honom arbetsmässigt i de självständiga arbeterna? Men han har motbevisat mig återigen min lilla pojke.

Fortfarande inte vant mig tror jag de dom andra två är väldigt självständiga.

 

 

Slänger in en bild på Lizard och Ila som min vän Andrea har fotat!

 

Detta år har verkligen alls blivit som jag har tänkt, varken i hundväg eller privat. I våras hade jag en infektion som inte riktigt ville släppa och när jag trodde att jag blivit frisk så blev jag sämre igen och det var dags för en antibiotikakur igen. Blev äntligen frisk och hundarnas träning kändes riktigt bra, vi hade funnit våra rutiner i vardagen men våran nya flockmedlem. 

 

22/5 blev en dag som skulle förändra vårat liv på bara några sekunder. 

Jag och alla tre hundarna var påväg till Umeå för lydnadstävling med Ila, var riktigt peppad minns jag.

Efter ca fyra -fem mil möter vi en bil södergående med personsläp, jag har ingen bil bakom mig. När vi passerar varandra så släpper ett helt däck från hans släp och kraschar in i min bil, allt går otroligt fort. 

Kör i 90 och ser däcket rulla mot mig , hinner tänka *fan* och flytta foten till bromsen. I nästa stund så står mannen som kört den andra bilen vid min bil och frågar hur det är med mig, bra säger jag när jag kliver ut i tron om att det är nog bara att byta däck, när jag sedan tittar på bilen inser jag att jag inte kommer kunna köra den igen, här går jag in i chock. Har slagit i huvudet två gånger, vilket sedan visar sig att jag har en rejäl hjärnskakning och svullnad bakom örat, nu i efterhand kämpar jag med smärtor i rygg och nacke. 

 

Får ut Ila och Lizard och deras burar och sätter dom i dikeskanten, Emirs bur har fastnat och jag får panik över att jag inte får ut honom, Lizard skäller konstant och hundarna är nog minst lika chockade som jag. Nu börjar de stanna personer som ser att en olycka skett, de tvingar mig att sätta mig ned och ta det lungt i väntan på en ambulans och räddningstjänsten. Det visar sig sedan att Lizard har skadat nacken och ena höften, Emir har skadat ryggen, båda har återhämtat sig bra i efterhand. Var nära att förlora Emir två veckor efter olyckan då han fick i sig en stor dos med smärtstillande, blev inlagd tre dagar på djursjukhus men har idag tack och lov återhämtat sig väl.

 

Det har gått över fyra månader sedan olyckan och jag är fortfarande sjukskriven och ibland får jag skuldkänslor över att hundarna inte får det dom är vana vid, men det som är så fantastiskt med djur är att dom faktiskt har klarat det över förväntan bra. Ila är verkligen inte en myshund, men senaste veckorna har hon inte lämnat min sida och är alltid nära mig, myser mycket också. Dom är verkligen min motivation och glädjeämnen som jag behöver just nu i allt det här! 

 

Älskade fantastiska hundar, jag är så tacksam att jag får ha kvar dom alla tre i mitt liv. De är alla tre speciella på sitt egna sätt. Kan inte säga att någon betyder mindre än den andra, de är lika mycket älskade alla tre!

 

 

Våren börjar komma även här i norr, äntligen!

 

Därav börjar också träningsmotivationen komma tillbaka, nu längtar jag efter sommaren!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Emir har HD / AD röntgats, nu är det Mht framöver vi ser fram emot!

I Januari utökades flocken med lilla pojken "Lizard" som nu redan har hunnit bli 5,5 månad. En fantastisk individ som jag känner mig väldigt nöjd med, har än så länge visat vad jag väntat mig. Ska bli roligt att fortsätta se hans fortsatta utveckling! 

 

Här ca 10 veckor.

 

Under hösten så har en schäferkille fått bli en del av våran familj. Roligt att testa en annan ras men framförallt utvecklande för min del. Ska ärligt säga att jag inte har haft schäfern i åtanke som ras. Jag tycker om att utvecklas och det tror jag defintivt jag kommer göra men två olika indiver, men än så länge upplever jag dom inte så himla olika ,men klart dom skiljer sig åt också. Kanske beror det på att egenskapsmässigt har dom båda det jag söker.

 

Än så länge har han visat sig vara en nervstark kille utan ljud. Väldigt miljöstark och säker hund med stor intigritet. Trygg individ som vet vart han har tassarna här på jorden, men mer behov av mig än vad Ila har vilket jag gillar. Söker mycket kontakt och är väldigt rolig att jobba med,trevlig kille helt enkelt.

 

 

Vi har hunnit med en del under hösten!

 

I Augsti åkte jag och Ila ned på USM och tävlade. En 6:e placering i lydnaden, Första pris båda dagarna. Super nöjd över Ila synd att matte blev så nervös så många missar berodde självklart på mig!

Sedan har vi varit och tävlat lydnadsklass 1 med förstapris och klassvinst!

Vi ställde även på utställningen i Sundsvall med Excellent och andra plats i unghundsklassen.

Nu går vi en lydnadskurs med inriktning på tvåan, super kul!

 

Ila har även fått dra ut sin avslagna hörntand, så inga tävlingar nu i höst!

 

 

 

 

 

 

Har inte bloggat på evigheter då min dator gick sönder och kommer nog bli så ett bra tag till då det finns andra saker jag proriterar i förväg och har inte saknat att ha en dator. Vi finns ju på Instagram under samma namn som bloggen!

 

 

Vi har varit iväg till arjeplog i tre veckor i mars och njutit av naturen och fick lite snö men fanns ingenting när vi kom dit i början på mars. Ila njöt massor av naturen, vi åkte därifrån med ett körkort till matten. 

 

Därefter tog Ila RLD N i normaling. Vi har även debuterat i lydnaden med ett tredje pris, vi nollade tyvärr platsliggningen (hon ställde sig när jag gick tillbaka) och hopphindret i slutet. Resterande poäng var alla över 8.

Den första maj genomfördes Mh:t med 1:a på skott. De enda som egentligen förvånade mig på Ilas mh var hanteringen (2.a). Hon satte sig ned när testledaren kom och kände vid rumpan, hon brukar alltid hoppa och kasta sig över nya människor och har gjort det efter mh:t också. Som tur är så är Mht bara en dag i deras liv, kanske var det omstädigheterna? Ja svar får jag aldrig på den frågan, men vi har ju MT längre fram där hon förhoppningsvis visar ifrån sig sin rätta sida!

Resterande är jag nöjd med, hon löser saker själv ,suprise? NEJ ;) 

Fram till dumpern på en gång, spökerna var läskiga men hon stod framför mig och skällde längst ut i kopplet men gjorde några utfall. När jag släppte lös henne så for hon direkt fram och löste det själv och kollade av spökerna.

( Båda bröderna här i sverige har också gjort Mh med 1:a på skott!)

Ilas bror Eyes har varit först ut och röntgat med HD A och ED UA! 

 

Ilas diagram: 

 

Den 18 Maj åkte vi till piteå för utställning, hon ställdes i juniorklassen och fick Excellent! 

 

 

Och igår den 10/7 var vi iväg och tränade med Carina och Peter som också har aussie, vi körde spår och Ila imponerade på mig genom att ta vinklarna mycket noggrant och snyggt samt att hon plockade upp apporterna väldigt tydligt! Tack Carina för att du la ut spåret samt alla tips och uppmuntran vi fick i spåret, så nyttigt att ha någon som går bakom och sedan kan förklara/ se sådant man själv missar eller inte riktigt förstår varför hon gör som hon gör.  

 

Känns riktigt positivt just nu och jag kan nog aldrig förklara hur NÖJD jag är med Ila. Hon är min bästa vän, finns alltid där och tillsammans växr vi starkare och starkare ihop, hon kommer lära mig massor och tillsammans utvecklas vi !

Nu tränar vi på inför U-sm, försöker läsa en del mentalitetsböcker gällade att styra nervositet. Allt fungerar uppenbarligen när jag inte blir nervös, vi får se om matten håller ihop på u-sm haha ;) 

 

 

Det är en överväldigande känsla att Ila är här med mig idag, som 1 år. Tidigare har jag skrivit att jag verkligen trodde på kombinationen Jazzie & Vip. Är som sagt väldigt nöjd med Ila. Men resan innan Ila kom in i mitt liv har verkligen inte varit enkel!

 

Mitt hundintresse har funnits så länge jag kan minnas, men när jaktgolden Mynta kom in i mitt liv så upptäckte jag brukshundsklubben, men den hunden varit så mycket mer i mitt liv. Hon var min trygghet & fasta punkt i livet. Har varit familjehemsplacerad sedan jag var 13 år gammal påväg att fylla 14.

Mynta följde med mig. Idag är jag så fruktansvärt tacksam för just de, tänk alla andra som hamnar i nya "familjer" helt ensamma. Jag hade iallfall med mig Mynta min bästa vän, de var hon och jag mot världen, Mynta var min familj. 

Vi två har varit med om så fruktansvärt mycket tillsammans, att jag är den person jag är idag beror mycket på denna hund. De är verkligen inte enkelt att flyttas runt mellan familjehem, allt sker ovanför huvudet och ingen informerar än om något. Från en dag till en annan så ska du flytta till ett nytt ställe, utan att få en förklaring VARFÖR. Egentligen är det inte så konstigt hur dåligt de går för ungdomar idag. oavsett om de bor hemma under dåliga förhållanden eller flyttas runt och aldrig riktigt få landa, få vara en del av en familj. En annan familj är aldrig ens egen och de glöms ofta bort. De viktiga för barn och ungdomar är att få känna gemenskap,samhörighet men framförallt att bli lyssnad på och bekräftad.

 

Mynta lärde mig att överleva, finna motivation. Hon lärde mig mycket om hund i allmänhet,om mig själv, om livet. Ibland tänker jag att hon hade haft de bättre med någon annan i en vanlig situation en "vanlig familj".

Inte behöva flytta runt, mitt mående i hela situationen. Men samtidigt så utan henne så hade jag inte lärt mig så mycket och varit en så stark människa som jag är idag.

 Den dagen hon fick somna in är en av mina värsta dagar någonsin. Hon var inte "bara" en hund, Mynta var min familj, min trygga punkt i livet, min överlevnad. Vad skulle jag göra utan henne?

På något sett överlevde jag och här är jag igen men en till helt fantastisk individ!

 

Resan till att få hem Ila var inte enkel. Bodde fortförande i familjehem, fick inte ha hund där. Hela mitt liv kretsade runt hund fast jag inte haft egen på 1 1/2 år. Jag lånade ett flertal hundar att träna med. Hängde med andra med deras och var öppen att lära mig massor. Under denna period började jag umgås mer och mer med Emma. Fick se mer av hennes Vip, följa med på aussieträffar m.m. Sedan skaffade hon Essi. Jag avgudade Vip, en helt fantastisk hund, mycket hund. Men var själv inne på att aussie var för mycket hund för mig.

Att gå från en jaktgolden till Aussie kändes tveksamt, men endå så älskade jag verkligen rasen, de individer jag träffade. Vip mer än Emmas Essi. Fick följa med och träffa Jazzie och älskad henne också. Fick höra från flera håll att de trodde jag visst skulle klara en aussie, var lite osäker när jag skaffade Ila och hade flera planer om jag inte skulle klara av henne, men än är hon kvar!

 

Med Ila så kan man verkligen säga att jag satsade allt, flyttade in till Lollo i hennes 1:a där vi bodde i ca 6 månader innan jag hittade eget. Jag hade gjort upp en plan, väl genomarbetad, budget. Men nästan ingen trodde jag skulle klara detta. Tyckte jag gjorde allt i helt fel ordning. Emma och Lollo trodde på mig. Lollo lät mig som sagt flytta in hos henne, vilket alltid kommer betyda väldigt mycket. Min kurator som jag går och pratar med tyckte också att min tanke & plan var väl genomtänkt och planerad. Han trodde jag skulle klara det. Det viktigaste var nog att jag trodde på mig själv.

 Jag är väldigt stolt över den person jag är idag, jag har alltid uppnått de mål jag satt upp för mig själv, de handlar om att sätta rimliga mål. Idag så har jag boende, utbildning och arbete. Jag går runt och jag är precis som "vem som hels"t. De som jag träffar på som vet min historia blir ofta facinerade av mig. Jag har börjat förstå mer ju äldre jag blir och måste medge att jag själv är imponerad att jag är den jag är.

Den styrka, vilja, trygghet och positivtet jag har är ganska facinerade. Sen finns det alltid saker man behöver jobba med, de gäller alla oavsett vad för erfarenheter man har.

 

Hade egentligen tänkt en bild från varje vecka/månad men så svårt att bara välja EN bild på mitt söta troll;)

 

4 månader och bus med finaste Trassel

Helt otroligt hur tiden går fort, idag blir Pilan hela 1 år. OJ så mycket som har hänt! Bara resan till att bestämma sig för valp- just henne tills hon kom hem och sedan alla månader fram till nu!

Vi har firat Ilas födelsedag med vaccination! Hon var superduktig och efteråt gick vi in på Björkis där Ila fick välja ut ett ben att smaska på ikväll:)

GRATTIS till alla syskon!

 

Här kommer bilder från dag 1 till 9 veckor, alla bilder nedan är tagna av Beate, Ilas uppfödare!

 

 

Godkänt Resultat i Nybörjarklassen

 

RLD N

 

Starta forsättningsklassen

 

Starta i lydnadsklass 1

Vara med på klubbmästerskapet

 

Delta på två utställningar

 

MH 

Röntgen

 

STANNA

INKALLNING

Följsam, fokus på mig ( vilket jag inte trodde vi skulle uppnå)

Träna på av/-påknapp. Alltså grunderna.

Kunna vara ensam

 

Men året har bjudit på så mycket mer, vi har hunnit med en internationell utställning med ett Very Good. Två godkända Resultat i Rallylydnad och där visades de verkligen hur långt vi har kommit i våran relation, för mig vart det ett uppvaknande hur långt vi verkligen har kommit i våran relation. Trodde aldrig vi skulle vara ute och tävla när Ila var 11 månader gammal. Vilket känns helt fantastiskt fortförande!

 

 

 

En helt fantastisk helg, både tävlingsmässigt men så otroligt mycket mer! Det är så otroligt mycket av helgen jag vill få ned, som jag inte vill glömma. Så svårt att veta vart jag ska börja och i vilken ordning! Lördag morgon åkte jag med Emma och hundarna upp till Kalix för tvådagars tävling i Rallylydnad. Målet var 1 godkänd tävling av två. Vi har haft en frukansvärt bra helg!

 

Börjar med själva tävlingen på lördagen, var super nervös vi hade knappt övart någonting och kunde ju inte alls några skyltar eller regler. Emma hade dragit lite under torsdagen och på vägen upp. Vi kom dit vid ca 09:30 och först var fortsättningsklassen där Essi tar sitt sista godkända med titel! GRATTIS!

Nybörjarklassen var mot eftermiddagen. Under banvandringen är Emma super snäll och fokuserar på att ge mig tips och stöd istället för att fokusera på henne & Vip. Tack! Det behövde jag verkligen!

Sedan gjorde Ilas pappa en comeback efter att ha varit sjuk sedan maj i år, med 98 resp. 99p och vilken härlig syn ni var på plan Emma!

 

När det väl är våran tur är jag super nervös, skakar t.om. men försöker peppa mig själv att vi är här för att ha roligt! Det var det viktigaste. Ila har hade bara sett skyltar 3 ggr tidigare och aldrig varit i ridhus, hundar som skällde och gjorde utfall. Jag tränar nästan ingenting med henne innan utan har tagit ute henne några korta stunder under dagen och provat någon övning. I "rutan" som man står i innan man får gå in så taggar jag upp henne och busar innan vi går in. Ila var superduktig trots att jag var lite stel och vimsig över skyltarna. Vid sista skylten som är sitt spring så blir hon supertaggad och studsar två gånger och andra gången fick hon tag i kopplet och ska kampa, haha! Vi fick massa applåder och många skrattade , men det viktigaste för mig var faktiskt att hon hade roligt!

Fantastiskt nog fick vi ett godkänt resultat på 71 poäng där såklart alla missar berodde på mig, gick alldeleles för långt ifrån skyltarna , gjorde en övning fel m.m.

 

Dag nummer två var med en ännu bättre känsla! Och blir fruktansvärt stolt över mig själv hur fort jag utvecklas!

Idag så la jag henne i "rutan" istället för att tagga upp henne och hon svarade jätte fint på det, alltså att ligga och och tagga på mig istället för bus. Tror egentligen att båda delarna fungerade, skilnaden idag var att jag gick ut utan gårdagens nervositet och var mycket säkrare på banan och vad jag skulle göra! Vilket syntes på hela Ilas attityd.

Från gårdagens 71 poäng till 87 idag. Och känslan med Ila var helt underbar, vi flöt fram och var äntligen ETT. Vi fick så många fina kommentarer efteråt att jag blev tårögd, hon var helt fantastisk min lilla tös! Vi hade fått 97 poäng om Ila inte hade gjort en sak som är SÅ typsik henne haha! Hon satte sig vackert så det blev fel genomförande övning (-10). Jag missade det helt, men det gör verkligen mig ingenting, hon är så charmig min fina Ila. Hade pratat med Emma om det tidigare i veckan att hon kunde göra just det för hon älskar det tricket ;)

 

 

Helt enkelt en helg som gick så fruktansvärt mycket bättre än jag trodde! Känner hur långt vi två har kommit, tänk att detta är hunden som sket totalt i mig, vilken resa vi har gjort på så fruktansvärt kort tid. Hon sket totalt i mig spelade ingen roll att jag rullade mig i lera, snöhögar, hoppade på marken utan det är med hjälp av Vip som gjorde att Ila började visa intresse för mig, så detta kändes helt omöjligt för bara två månder sedan och titta nu hur mycket som hänt. Kan inte alls sluta säga att detta är helt magiskt och fantastiskt för mig!

 

Mer om helgen som inte rör tävlingen så mycket utan hundarnas beteende och mycket mer kommer i ett annat inlägg!