Brillintaussie.blogg.se

Ila har helt plötsligt blivit livrädd för att gå i trappor med spjälgaller. Hon skriker och lägger sig ned, hennes skrik är fruktansvärt hjärtskärande, de riktigt skär i hjärtat, gör fruktansvärt ont. Men jag kan inte göra så mycket för att hjälpa henne, detta är något hon måste klara sig ur största delen själv. Jag stöttar henne självklart på vägen men jag är också den som kommer utsätta henne för detta "hemska".

 

Förmodligen är detta bara en fas, hormoner som spökar för henne. Ila är ju i mina ögon modet själv. Tvekar aldrig att ge sig in i något och tar för sig. Så detta chockerade mig första gången de hände och nu andra och tredje så har jag med hjälp av andra utformat en plan hur jag på bästa sätt succesivt ska jobba bort de här.

Bild från igår där hon är FÖRST och hoppar upp. De är min Ila.

 Förmodligen grundar sig detta i höjdrädsla som nu bara har exploderat. Hon har visat skymtar av de tidigare men de har aldrig varit något problem. Hon har alltid gjort de jag bett henne om, när jag tänker tillbaka så i sommras så var vi i en lekpark med några vänner. Deras hundar hoppade upp utan problem, de var smalt och som pinnar som man skulle balansera på. Ila tvekade lite och när hon väl var uppe så sökte hon stöd hos mig och lutade sig väldigt mycket mot mig.

 

 Vi ska börja med att sitta i trappor, tre fyra steg uppåt till en början och succesivt öka. Även börja med trappor utomhus, just för att hon får panik och skriker. Vi gjorde första passet idag, gick förvånansvärt bra. En brandtrappa utomhus. Hon la sig verkligen på magen i ren protest och skrek när vi närmade oss den, men jag fortsatte lungt att gå då kom hon självmant och gick tyst uppför trappan och jag satte mig på tredje trappsteget, i början klängde hon verkligen och satte sig i mitt knä. Jag lät henne göra de, när hon lugnat ned sig så flyttade jag henne lungt men bestämt så han satt själv längst ut. En liten protest men knappt märkbart. 5 minuter senare så gav jag henne godis genom gallret, först nekade hon men ändrade sig snabbt. Sen förvånar hon mig och går ett trappsteg ovanför mig, men efter lite fundering så tror jag de handlar om att hon kände sig mer trygg då. Eftersom hon kunde luta sig lite mot mig. Efter vi suttit i 25-30 min så gick vi vidare på våran promenad och hon imponerade på mig genom att hoppa upp på höga stenar osv. Hon visade alltså den hunden jag känner!

 

Tror allt detta har tagit lite tid för mig att sjunka in, hade inte väntat mig just detta problem med henne. Många problem men inte detta. Min modiga,impulsiva hund som kastar sig handlöst in i saker utan att tänka och aldrig blir rädd för något. Så blir hon rädd för trappor. Jag får tänka att detta problem faktiskt är arbetsbart och vi kommer att klara de här och högst troligt handlar de om massa hormoner i kroppen som spökar!

 

Denna attityd är jag van vid!

Min lillasysters katt har varit bort sedan nyårsaftonsmorgon. Han är rädd för fyverkerier och brukar inte vara ute långa stunder, nu har han varit borta i tre dagar.

 

Min syster har varit väldigt arg,ledsen och upprörd idag, mycket känslor helt enkelt. Jag tog med mig Ila och gick dit, mamma och hon satt och skrev lappar som de ska sätta upp, något blev inte bra så hon rusade in på sitt rum. Jag gick dit och tröstade henne, hon började gråta vilket är helt okej.

Vad gör Ila då? Jo hon hämtar en toffla och trycker upp den i ansiktet på Emilia. Ila lät henne vinna gång på gång på gång, jag började hejja och peppa Ila.

 

Sedan stannade jag upp och bara tittade på dom två, hur Ila gjorde och hur hon faktiskt lyckades jobba upp Emilias glädje. Jag stannade upp när jag började förstå att det här var något mer än bara lek, att ila hade en tanke med de hon gjorde. Hon bjöd in , lekte mjukt men ett fast grepp som hon sedan släppte sakta upp och lät henne vinna med olika mellanrum , ibland direkt efter hon tagit i tofflan igen, ibland hade de hållit på en stund.

 

De är väldigt facinerade att se, Ila har börjar visa mer & mer sådana beteenden som hennes pappa Vip också har. I just denna situation skrek de verkligen Vip, oj så vad jag kände igen det här sättet att jobba, har sett vip göra likadant i andra situationer.

 

Igår (Söndag) var jag och två vänner ute med hundarna, sammanlagt 5 hundar varav fyra är aussies och en liten blandras.  En mycket intressant prommenad må jag säga faktiskt.

 

Ena aussien är bara 3 månader yngre än Ila och låg igår väldigt högt i aktivitet och var lite "överallt", när blandrastiken sa ifrån så tog hon inte åt sig av korrigeringen vilket Ila störde sig på. Hon vill ha ordning och reda och respekt. Det hon gjorde var alltså att ta saken i egna tassar och sprang fram och korrigerade igen åt den äldre tiken, aussietiken tog inte åt sig av Ila heller. När hon inte gör det så jagar Ila iväg henne en bit. Efter detta fortsätter den andra tiken som vanligt och har inte tagit åt sig alls av någon av tillsägningarna.

 

Har funderat över hela situationen som uppstod igår på promenaden men främst biten där Ila jagade iväg tiken som inte lyssnade. Efter att ha diskuterat och rådfrågat med andra så fick jag en väldigt bra förklaring som jag faktiskt tror stämmer in: