Brillintaussie.blogg.se

Förmiddagen har spenderas själv med Ila, lyckan när hon insåg att hon skulle iväg med mig själv gjorde mig både glad men samtidigt skar det lite i hjärtat då jag kanske borde ge just henne ensamhetstid lite oftare. 

 

Vi började med en skidtur, jag har pratat med min sjukgymnast om det var ok att jag åkte skidor och det var det om jag tog det lungt och inte åkte med någon hund. Åka skidor utan med en hund framför!? Nej helt omöjligt då försvinner min motivation helt. Så jag tänkte att Ila väger inte så mycket så kan inte bli värre än vad det är.

 

Jag tror faktiskt så här efter våran skidtur att jag hade kunnat göra mer skada mot mig själv utan henne , hon är så otroligt lyhörd och som den nybörjare jag är så rättar hon till när jag är påväg att falla så att jag håller mig kvar på skidorna. Hon har dragit på bra idag men saktar ned ordenligt i kurvorna och har upplevt henne lite extra försktigt rent allmänt under skidturen då hon lyssnat på minsta lilla som jag sagt, tidigare har hon lyssnat på höger, vänster ex men inte stanna- kan ju vara en mognadsgrej också! 

 

Har aldirg mött någon tidigare när jag åkt skidor med hund, idag mötte vi två stycken båda med hund.

Vi åkte efter ett skoterspår och det är söndagförmiddag så inte så konstigt att vi möter både människor och hundar. Ila förvånade mig dock, vi stannade när vi hade möte och jag tog in henne vid sidan, en av hundarna vi mötte drog mot oss och raggen kom direkt och hon visade hela käften-intressant. Sedan är hon ju en sådan hund som verkligen inte vill bli störd i arbete och då vet jag att hon kan bli förbannad eftersom hon tar sin uppgift på fullaste allvar, skulle tro att det var det som skedde här- Prinssesan jobbar ju !;)

 

När vi väl var hemma så blev det lite träning, första passet påbörjat att få henne att låsa blicken framåt. Hon är en otroligt rolig hund och jag tror att detta kommer fastna fort , hon söker verkligen tills hon gör rätt och ger inte upp. Vi har haft problem att få in framförgåendet, hon går framtåt men har lätt att söka min blick så tanken är att om hon lär sig låsa blicken framåt så kan jag lägga in det i framförgåendet så kanske vi kan få till det tillslut.

 

Först hade jag tänkt skriva ett inlägg om varje hund, men sedan började jag tänka på Mynta, min första hund. 

 

 

Mynta kom in i mitt liv ca 2 år gammal, jag var då 10 år. Vilka 10:åringar blir inte glada över att få sin första egna hund vid denna ålder?  Jag var överlycklig och det klickade mellan oss från första gången jag såg henne, hon blev min ljusglimt i min dystra vardag.

Min familjesituation var inte direkt den bästa och trösten, stödet att hålla huvudet någorlunda över vattenytan som hon gav mig är svår att besrkiva i ord. Hon den där guldfärgade hunden med mjuk päls Hon hjälpte mig att fly, bort från den dystra verkligenheten och fly in i drömmarnas värld.

 

Jag hoppar fram i tiden litegrann, som 13 år gammal blev jag och Mynta placerade i familjehem. Vi flyttade runt en hel del första året. Att slitas från ett otrygg punkt till en helt okänd är otroligt jobbigt att sedan upprepa detta var tredje månad är oerhört frustreande för en tonåring, ett barn.

Jag hade bortsett från mer eller mindre alla andra barnen i samma situation som jag var då med mig min Mynta.

Hon som var min trygga klippa i allt som skedde runt omkring mig, alla beslut som berörde mig men som ingen lät mig vara delaktig i att ta , det lät mig faktiskt inte veta något alls.

 

Hennes trygga mjuka päls som jag kunde fläta in mina fingrar i och kväva mina snyftningar , en känsla av hjälplöshet och utsatthet följde mig konstant men jag hade iallfall min MYNTA.

 

Andra stället vi bodde på där tillbringade vi sommaren, relativt nära fanns det ängar och en bäck, jag och Mynta brukade gå där och jag fantiserade ofta,väldigt ofta om hur livet skulle kunnat varit för oss två om vi växt i en "vanlig" familj , men hur var en vanlig familj egentligen? Dessa drömmar , tankar har följt mig hela mitt liv, dit har jag flytt när livet kännts outhärdligt.

Även om i denna stund så var livet helt okej, vi var inte i det "gamla" men det var fortfarande okänt, läskigt och otryggt för ett barn som jag då var, som bara sökte trygghet. Men hur är det att leta efter något som man inte vet vad det är för något? Än idag är det TRYGGHET som har störst fokus i mitt liv.

 

Efter ca 2,5 månad i hem nr två och jag hade börjat trivas så kommer soc och hämtar mig mitt i natten och tvingar mig därifrån, dom tvingar mig att lämna henne HENNE! Min trygga punkt , min klippa , mitt allt. Hur skulle jag överleva utan min underbara Mynta!?

Jag låste in mig på toaletten efter mycket oförstående diskuterande med de två från soc som var där, jag var desperat jag ville inte lämna det enda som jag just då andades för- hon som vägledde mig, som gav mig styrkan att hitta modet och motivationen för att ta mig framåt, jag en vilsen flicka på nu 14 vårar.

 

Efter mycket tomult så återförenas vi , femte flytten för mig på ett år. Äntligen får vi börja landa, vi börjar upptäcka hundsporten tillsammans och går våran första Agiltiykurs tillsammans för att sedan också upptäcka lydnaden.

 

Med den starka relation vi utvecklat under åren som gått så var vi mer eller mindre oskiljaktiga tills den dag då jag var tvungen att vara stark för henne, och ta beslutet att låta henne somna in.

 

En av det svåraste stunder jag varit med om rent känslomässigt, här var hon fortfarande min trygga punkt i livet och mer eller mindre det enda jag faktiskt hade. Året var 2011, jag hade med hennes favoritboll men hon ignorerade den och var ganska stressad, jag var ett känslomässigt vrak.

Hon stod upp på veterinärbordet då hon vägrade att lägga eller sätta sig ned. Veterinären gav henne injektionen och på bara några sekunder känner jag hur hon faller ihop i mina armar, min livs hjälte som försvarat mitt liv i svåra situationer min lilla tjej ,min bästa vän - jag känner hur livet rinner ur henne , hon finns inte kvar längre, nu äntligen får hon frid.

 

Tack min älskade ängel för allt du har gett mig genom åren, för mig var du verkligen min räddning både bokstavligen och själslig. För mig var du verkligen en speciell hund och en del av mig kommer nog alltid känna en stor saknad, även om jag lärt mig leva med den.