Brillintaussie.blogg.se

Det är en överväldigande känsla att Ila är här med mig idag, som 1 år. Tidigare har jag skrivit att jag verkligen trodde på kombinationen Jazzie & Vip. Är som sagt väldigt nöjd med Ila. Men resan innan Ila kom in i mitt liv har verkligen inte varit enkel!

 

Mitt hundintresse har funnits så länge jag kan minnas, men när jaktgolden Mynta kom in i mitt liv så upptäckte jag brukshundsklubben, men den hunden varit så mycket mer i mitt liv. Hon var min trygghet & fasta punkt i livet. Har varit familjehemsplacerad sedan jag var 13 år gammal påväg att fylla 14.

Mynta följde med mig. Idag är jag så fruktansvärt tacksam för just de, tänk alla andra som hamnar i nya "familjer" helt ensamma. Jag hade iallfall med mig Mynta min bästa vän, de var hon och jag mot världen, Mynta var min familj. 

Vi två har varit med om så fruktansvärt mycket tillsammans, att jag är den person jag är idag beror mycket på denna hund. De är verkligen inte enkelt att flyttas runt mellan familjehem, allt sker ovanför huvudet och ingen informerar än om något. Från en dag till en annan så ska du flytta till ett nytt ställe, utan att få en förklaring VARFÖR. Egentligen är det inte så konstigt hur dåligt de går för ungdomar idag. oavsett om de bor hemma under dåliga förhållanden eller flyttas runt och aldrig riktigt få landa, få vara en del av en familj. En annan familj är aldrig ens egen och de glöms ofta bort. De viktiga för barn och ungdomar är att få känna gemenskap,samhörighet men framförallt att bli lyssnad på och bekräftad.

 

Mynta lärde mig att överleva, finna motivation. Hon lärde mig mycket om hund i allmänhet,om mig själv, om livet. Ibland tänker jag att hon hade haft de bättre med någon annan i en vanlig situation en "vanlig familj".

Inte behöva flytta runt, mitt mående i hela situationen. Men samtidigt så utan henne så hade jag inte lärt mig så mycket och varit en så stark människa som jag är idag.

 Den dagen hon fick somna in är en av mina värsta dagar någonsin. Hon var inte "bara" en hund, Mynta var min familj, min trygga punkt i livet, min överlevnad. Vad skulle jag göra utan henne?

På något sett överlevde jag och här är jag igen men en till helt fantastisk individ!

 

Resan till att få hem Ila var inte enkel. Bodde fortförande i familjehem, fick inte ha hund där. Hela mitt liv kretsade runt hund fast jag inte haft egen på 1 1/2 år. Jag lånade ett flertal hundar att träna med. Hängde med andra med deras och var öppen att lära mig massor. Under denna period började jag umgås mer och mer med Emma. Fick se mer av hennes Vip, följa med på aussieträffar m.m. Sedan skaffade hon Essi. Jag avgudade Vip, en helt fantastisk hund, mycket hund. Men var själv inne på att aussie var för mycket hund för mig.

Att gå från en jaktgolden till Aussie kändes tveksamt, men endå så älskade jag verkligen rasen, de individer jag träffade. Vip mer än Emmas Essi. Fick följa med och träffa Jazzie och älskad henne också. Fick höra från flera håll att de trodde jag visst skulle klara en aussie, var lite osäker när jag skaffade Ila och hade flera planer om jag inte skulle klara av henne, men än är hon kvar!

 

Med Ila så kan man verkligen säga att jag satsade allt, flyttade in till Lollo i hennes 1:a där vi bodde i ca 6 månader innan jag hittade eget. Jag hade gjort upp en plan, väl genomarbetad, budget. Men nästan ingen trodde jag skulle klara detta. Tyckte jag gjorde allt i helt fel ordning. Emma och Lollo trodde på mig. Lollo lät mig som sagt flytta in hos henne, vilket alltid kommer betyda väldigt mycket. Min kurator som jag går och pratar med tyckte också att min tanke & plan var väl genomtänkt och planerad. Han trodde jag skulle klara det. Det viktigaste var nog att jag trodde på mig själv.

 Jag är väldigt stolt över den person jag är idag, jag har alltid uppnått de mål jag satt upp för mig själv, de handlar om att sätta rimliga mål. Idag så har jag boende, utbildning och arbete. Jag går runt och jag är precis som "vem som hels"t. De som jag träffar på som vet min historia blir ofta facinerade av mig. Jag har börjat förstå mer ju äldre jag blir och måste medge att jag själv är imponerad att jag är den jag är.

Den styrka, vilja, trygghet och positivtet jag har är ganska facinerade. Sen finns det alltid saker man behöver jobba med, de gäller alla oavsett vad för erfarenheter man har.