Brillintaussie.blogg.se

Det är en överväldigande känsla att Ila är här med mig idag, som 1 år. Tidigare har jag skrivit att jag verkligen trodde på kombinationen Jazzie & Vip. Är som sagt väldigt nöjd med Ila. Men resan innan Ila kom in i mitt liv har verkligen inte varit enkel!

 

Mitt hundintresse har funnits så länge jag kan minnas, men när jaktgolden Mynta kom in i mitt liv så upptäckte jag brukshundsklubben, men den hunden varit så mycket mer i mitt liv. Hon var min trygghet & fasta punkt i livet. Har varit familjehemsplacerad sedan jag var 13 år gammal påväg att fylla 14.

Mynta följde med mig. Idag är jag så fruktansvärt tacksam för just de, tänk alla andra som hamnar i nya "familjer" helt ensamma. Jag hade iallfall med mig Mynta min bästa vän, de var hon och jag mot världen, Mynta var min familj. 

Vi två har varit med om så fruktansvärt mycket tillsammans, att jag är den person jag är idag beror mycket på denna hund. De är verkligen inte enkelt att flyttas runt mellan familjehem, allt sker ovanför huvudet och ingen informerar än om något. Från en dag till en annan så ska du flytta till ett nytt ställe, utan att få en förklaring VARFÖR. Egentligen är det inte så konstigt hur dåligt de går för ungdomar idag. oavsett om de bor hemma under dåliga förhållanden eller flyttas runt och aldrig riktigt få landa, få vara en del av en familj. En annan familj är aldrig ens egen och de glöms ofta bort. De viktiga för barn och ungdomar är att få känna gemenskap,samhörighet men framförallt att bli lyssnad på och bekräftad.

 

Mynta lärde mig att överleva, finna motivation. Hon lärde mig mycket om hund i allmänhet,om mig själv, om livet. Ibland tänker jag att hon hade haft de bättre med någon annan i en vanlig situation en "vanlig familj".

Inte behöva flytta runt, mitt mående i hela situationen. Men samtidigt så utan henne så hade jag inte lärt mig så mycket och varit en så stark människa som jag är idag.

 Den dagen hon fick somna in är en av mina värsta dagar någonsin. Hon var inte "bara" en hund, Mynta var min familj, min trygga punkt i livet, min överlevnad. Vad skulle jag göra utan henne?

På något sett överlevde jag och här är jag igen men en till helt fantastisk individ!

 

Resan till att få hem Ila var inte enkel. Bodde fortförande i familjehem, fick inte ha hund där. Hela mitt liv kretsade runt hund fast jag inte haft egen på 1 1/2 år. Jag lånade ett flertal hundar att träna med. Hängde med andra med deras och var öppen att lära mig massor. Under denna period började jag umgås mer och mer med Emma. Fick se mer av hennes Vip, följa med på aussieträffar m.m. Sedan skaffade hon Essi. Jag avgudade Vip, en helt fantastisk hund, mycket hund. Men var själv inne på att aussie var för mycket hund för mig.

Att gå från en jaktgolden till Aussie kändes tveksamt, men endå så älskade jag verkligen rasen, de individer jag träffade. Vip mer än Emmas Essi. Fick följa med och träffa Jazzie och älskad henne också. Fick höra från flera håll att de trodde jag visst skulle klara en aussie, var lite osäker när jag skaffade Ila och hade flera planer om jag inte skulle klara av henne, men än är hon kvar!

 

Med Ila så kan man verkligen säga att jag satsade allt, flyttade in till Lollo i hennes 1:a där vi bodde i ca 6 månader innan jag hittade eget. Jag hade gjort upp en plan, väl genomarbetad, budget. Men nästan ingen trodde jag skulle klara detta. Tyckte jag gjorde allt i helt fel ordning. Emma och Lollo trodde på mig. Lollo lät mig som sagt flytta in hos henne, vilket alltid kommer betyda väldigt mycket. Min kurator som jag går och pratar med tyckte också att min tanke & plan var väl genomtänkt och planerad. Han trodde jag skulle klara det. Det viktigaste var nog att jag trodde på mig själv.

 Jag är väldigt stolt över den person jag är idag, jag har alltid uppnått de mål jag satt upp för mig själv, de handlar om att sätta rimliga mål. Idag så har jag boende, utbildning och arbete. Jag går runt och jag är precis som "vem som hels"t. De som jag träffar på som vet min historia blir ofta facinerade av mig. Jag har börjat förstå mer ju äldre jag blir och måste medge att jag själv är imponerad att jag är den jag är.

Den styrka, vilja, trygghet och positivtet jag har är ganska facinerade. Sen finns det alltid saker man behöver jobba med, de gäller alla oavsett vad för erfarenheter man har.

 

Hade egentligen tänkt en bild från varje vecka/månad men så svårt att bara välja EN bild på mitt söta troll;)

 

4 månader och bus med finaste Trassel

Helt otroligt hur tiden går fort, idag blir Pilan hela 1 år. OJ så mycket som har hänt! Bara resan till att bestämma sig för valp- just henne tills hon kom hem och sedan alla månader fram till nu!

Vi har firat Ilas födelsedag med vaccination! Hon var superduktig och efteråt gick vi in på Björkis där Ila fick välja ut ett ben att smaska på ikväll:)

GRATTIS till alla syskon!

 

Här kommer bilder från dag 1 till 9 veckor, alla bilder nedan är tagna av Beate, Ilas uppfödare!

 

Ila har helt plötsligt blivit livrädd för att gå i trappor med spjälgaller. Hon skriker och lägger sig ned, hennes skrik är fruktansvärt hjärtskärande, de riktigt skär i hjärtat, gör fruktansvärt ont. Men jag kan inte göra så mycket för att hjälpa henne, detta är något hon måste klara sig ur största delen själv. Jag stöttar henne självklart på vägen men jag är också den som kommer utsätta henne för detta "hemska".

 

Förmodligen är detta bara en fas, hormoner som spökar för henne. Ila är ju i mina ögon modet själv. Tvekar aldrig att ge sig in i något och tar för sig. Så detta chockerade mig första gången de hände och nu andra och tredje så har jag med hjälp av andra utformat en plan hur jag på bästa sätt succesivt ska jobba bort de här.

Bild från igår där hon är FÖRST och hoppar upp. De är min Ila.

 Förmodligen grundar sig detta i höjdrädsla som nu bara har exploderat. Hon har visat skymtar av de tidigare men de har aldrig varit något problem. Hon har alltid gjort de jag bett henne om, när jag tänker tillbaka så i sommras så var vi i en lekpark med några vänner. Deras hundar hoppade upp utan problem, de var smalt och som pinnar som man skulle balansera på. Ila tvekade lite och när hon väl var uppe så sökte hon stöd hos mig och lutade sig väldigt mycket mot mig.

 

 Vi ska börja med att sitta i trappor, tre fyra steg uppåt till en början och succesivt öka. Även börja med trappor utomhus, just för att hon får panik och skriker. Vi gjorde första passet idag, gick förvånansvärt bra. En brandtrappa utomhus. Hon la sig verkligen på magen i ren protest och skrek när vi närmade oss den, men jag fortsatte lungt att gå då kom hon självmant och gick tyst uppför trappan och jag satte mig på tredje trappsteget, i början klängde hon verkligen och satte sig i mitt knä. Jag lät henne göra de, när hon lugnat ned sig så flyttade jag henne lungt men bestämt så han satt själv längst ut. En liten protest men knappt märkbart. 5 minuter senare så gav jag henne godis genom gallret, först nekade hon men ändrade sig snabbt. Sen förvånar hon mig och går ett trappsteg ovanför mig, men efter lite fundering så tror jag de handlar om att hon kände sig mer trygg då. Eftersom hon kunde luta sig lite mot mig. Efter vi suttit i 25-30 min så gick vi vidare på våran promenad och hon imponerade på mig genom att hoppa upp på höga stenar osv. Hon visade alltså den hunden jag känner!

 

Tror allt detta har tagit lite tid för mig att sjunka in, hade inte väntat mig just detta problem med henne. Många problem men inte detta. Min modiga,impulsiva hund som kastar sig handlöst in i saker utan att tänka och aldrig blir rädd för något. Så blir hon rädd för trappor. Jag får tänka att detta problem faktiskt är arbetsbart och vi kommer att klara de här och högst troligt handlar de om massa hormoner i kroppen som spökar!

 

Denna attityd är jag van vid!

Välbehövlig promednad idag med bus. Var tyvärr ett tag sedan jag busade så här mycket med Ila på våra promenader. Känns lite sorligt när jag tänker på det, skärpning framöver!

Var länge sedan jag skrattade så här mycket, Ila kan verkligen bjuda på sig själv och de är en härlig känsla att kunna leka med sin hund bara som man är. Springa i skogen mellan träden, fram och tillbaka upp och ned på saker. Så härligt att se hur kul Ila tycker de är, hela hunden lyser, jag med för den delen, har minst lika roligt ;)

 

Samabete är något jag har jobbat med från start, och jag har fått kämpa hårt. Kan säga att för ett halvår sedan så trodde jag aldrig att vi skulle vara där vi är idag. Vilket känns fruktansvärt jäkla bra. Ila är fortförande självständig och har alla egenskaper jag vill att hon ska ha, hon har bara lagt till lite samarbete och hon vill verkligen göra allt för mig. Hon har starkt "will to please". De är verkligen hon & jag nu inte bara Ila mot världen. Har nog inte riktigt tagit in hur långt vi faktiskt har kommit känns så magiskt, som rallytävlingen där visade hon de också- samrbetesviljan med mig. Den finns verkligen där nu och de kännes så fruktansvärt roligt att hon faktiskt väljer mig före andra hundar, människor m.m. Att VI kan leka i skogen, tidigare har de känts som vi aldrig skulle kunna göra något sådant, de är helt magiskt för mig att vi kan göra just de!

 

Vi var och tränade inomhus igår, en bra träning. Men återigen är det jag som måste skärpa till mig. Måste sluta bry mig om vad andra kan tänka och tycka om hur jag gör/ lägger upp min träning. Jag VET hur jag vill göra och hur jag ska nå dit.

När jag och Ila tränar runt andra, framförallt nya personer måste jag lära mig att stänga ut de andra. Att nu är det jag och Ila, skita i alla andra och bara fokusera på oss, lite tunnelseende. Jag vet att vi kommer att komma dit, eller snarare jag. Träningarna kommer bli bättre för min del men även för Ilas om jag är 100 % med när vi tränar. Att hon gör så bra ifrån sig som hon gör är helt fantastiskt trots sin splittrade matte...

 

Vi har precis påbörjat fotingångar, hon har redan börjat söka positon. Hon får tänka mycket själv, men inte alltför mycket, haha är jag inte tillräckligt snabb på berömma så bjuder hon på många andra beteenden. Jag älskar att hon verkligen vill göra rätt och letar sig fram till rätt beteende. Men lite guidning så är de inga problem alls!

Men som jag har skrivit tidigare så vill jag inte skynda på någonting, allt tar sin tid och vi ska varken stressa oss fram i något moment eller nöta sönder det.

 

Vi satt länge ned och tittade på de andra, men Ila ville verkligen göra något så hon bjöd återigen på massa beteenden och jag kan inget annat än att skratta och ge henne någon godisbit lite då och då när hon är sådär riktigt charmig som just hon kan vara.

 

Mot slutet av tiden vi var i lokalen så myste vi lite, vilken jag suger åt mig som en svamp.

De är inte ofta dennna tjej bjuder på mysstunder, Framförallt inte med andra runt omkring!

Hon fick göra sitt favorittrick *Jaga flansen* (jaga svansen) de första hon någonsin lärde sig ;) vilket belönades med lite mys ( HELT OTROLIGT) och så fick hon göra de igen sedan mysstund osv.

Så underbart att hon vill mysa och sedan tar närheten som belöning. Känns som en pusselbit verkligen har landat på plats. Jag blev alldeles tårögd, min fina underbara Pila...

Min lillasysters katt har varit bort sedan nyårsaftonsmorgon. Han är rädd för fyverkerier och brukar inte vara ute långa stunder, nu har han varit borta i tre dagar.

 

Min syster har varit väldigt arg,ledsen och upprörd idag, mycket känslor helt enkelt. Jag tog med mig Ila och gick dit, mamma och hon satt och skrev lappar som de ska sätta upp, något blev inte bra så hon rusade in på sitt rum. Jag gick dit och tröstade henne, hon började gråta vilket är helt okej.

Vad gör Ila då? Jo hon hämtar en toffla och trycker upp den i ansiktet på Emilia. Ila lät henne vinna gång på gång på gång, jag började hejja och peppa Ila.

 

Sedan stannade jag upp och bara tittade på dom två, hur Ila gjorde och hur hon faktiskt lyckades jobba upp Emilias glädje. Jag stannade upp när jag började förstå att det här var något mer än bara lek, att ila hade en tanke med de hon gjorde. Hon bjöd in , lekte mjukt men ett fast grepp som hon sedan släppte sakta upp och lät henne vinna med olika mellanrum , ibland direkt efter hon tagit i tofflan igen, ibland hade de hållit på en stund.

 

De är väldigt facinerade att se, Ila har börjar visa mer & mer sådana beteenden som hennes pappa Vip också har. I just denna situation skrek de verkligen Vip, oj så vad jag kände igen det här sättet att jobba, har sett vip göra likadant i andra situationer.

 

 

Godkänt Resultat i Nybörjarklassen

 

RLD N

 

Starta forsättningsklassen

 

Starta i lydnadsklass 1

Vara med på klubbmästerskapet

 

Delta på två utställningar

 

MH 

Röntgen

 

STANNA

INKALLNING

Följsam, fokus på mig ( vilket jag inte trodde vi skulle uppnå)

Träna på av/-påknapp. Alltså grunderna.

Kunna vara ensam

 

Men året har bjudit på så mycket mer, vi har hunnit med en internationell utställning med ett Very Good. Två godkända Resultat i Rallylydnad och där visades de verkligen hur långt vi har kommit i våran relation, för mig vart det ett uppvaknande hur långt vi verkligen har kommit i våran relation. Trodde aldrig vi skulle vara ute och tävla när Ila var 11 månader gammal. Vilket känns helt fantastiskt fortförande!