Brillintaussie.blogg.se

Det har gått några veckor nu och ska göra ett försök att samanfatta året hittlls, inte riktigt som jag hade hoppats på.  Vi har gått från tre till två, Emir har lämnat oss alldeles för tidigt.

 

Det började i Januari, Emir började visa irritation mot hundarna i flocken och kliade sönder sig själv. Så en sväng till veterinären för blodprover och kortison. Kliandet blev bättre men hans humör blev mer och mer förändrat så en vecka senare när blodsvaren kom så åkte vi upp igen.

Hans levervärden var inte särskilt bra och några andra värden som jag inte minns vilka det var, visade också förändringar som inte var normala.  Vi röntgade ryggen på honom då jag upplevde att han hade ont.

Tre veterinärer kikade på bilderna och ingen hade egentligen något postivt att säga men skulle skicka vidare bilderna till Strömsholm för ett säkrare utlåtande. 

 

Det som kom fram var att han hade både DLSS och Spondylos sedan innan olyckan, förmodligen har krocken gett honom små frakturer på flertalet (14) kotor sedan har splittret lagt sig längst hela kotkanalen samt att kroppen hade börjat ge upp och bryta ned sig själv.

När svaret kom blev jag helt ställd samtdigt som jag var förberedd på att det inte skulle vara postivt. 

Jag hade ju sett under dessa tre veckor vi väntade på svaret att han bara mådde sämre och sämre, han började lägga sig ned på promenaderna och var helt tom i blicken. Han blev lätt irriterad på de andra hundarna och orkade inte hoppa in i bilen, engagerade sig inte leken med de andra två.  En kompis till mig beskrev honom som en cansersjuk patient , vilket jag nog kan hålla med om, bara sista veckan så hängde hans ansikte, blicken var helt tom, han hade gett upp...

 

Att han inte visat någon smärta fören nu är helt otroligt, jag har frågat flertalet personer och ingen har sett under hösten att han skulle visat smärta. Vi har tävlat under hösten och tränat så jag tycker att jag borde sett något tidigare...

 

Dagen den kom, det blev onsdagen 24/2, klockan blev 14:00 det var dags...

Jag försökte hålla ihop känslorna när vi gick in till veterinären, vi blev visade in i ett rum och jag kunde inte hindra tårarna som föll, borrade in ansiktet i hans päls sista dagen , sista timmen.

Vi gjorde besktiningen som ska göras innan, en månad tidigare ganska precis hade vi röntgat honom. Trots med metacam i kroppen hade Emir nog tre- fyra gånger så ont jämfört med för en gången innan. Han högg även mot veterinärren , vilket är fullt förståeligt med dom smärtorna- en helt trasig rygg. 

 

Det blev dags för första sprutan, han somnade lungt och tårarna föll igen. Sista sprutan gavs och ditt hjärta slutade slå, dina sista andetag togs det var slutet för våran historia tillsammans...