Brillintaussie.blogg.se

Först hade jag tänkt skriva ett inlägg om varje hund, men sedan började jag tänka på Mynta, min första hund. 

 

 

Mynta kom in i mitt liv ca 2 år gammal, jag var då 10 år. Vilka 10:åringar blir inte glada över att få sin första egna hund vid denna ålder?  Jag var överlycklig och det klickade mellan oss från första gången jag såg henne, hon blev min ljusglimt i min dystra vardag.

Min familjesituation var inte direkt den bästa och trösten, stödet att hålla huvudet någorlunda över vattenytan som hon gav mig är svår att besrkiva i ord. Hon den där guldfärgade hunden med mjuk päls Hon hjälpte mig att fly, bort från den dystra verkligenheten och fly in i drömmarnas värld.

 

Jag hoppar fram i tiden litegrann, som 13 år gammal blev jag och Mynta placerade i familjehem. Vi flyttade runt en hel del första året. Att slitas från ett otrygg punkt till en helt okänd är otroligt jobbigt att sedan upprepa detta var tredje månad är oerhört frustreande för en tonåring, ett barn.

Jag hade bortsett från mer eller mindre alla andra barnen i samma situation som jag var då med mig min Mynta.

Hon som var min trygga klippa i allt som skedde runt omkring mig, alla beslut som berörde mig men som ingen lät mig vara delaktig i att ta , det lät mig faktiskt inte veta något alls.

 

Hennes trygga mjuka päls som jag kunde fläta in mina fingrar i och kväva mina snyftningar , en känsla av hjälplöshet och utsatthet följde mig konstant men jag hade iallfall min MYNTA.

 

Andra stället vi bodde på där tillbringade vi sommaren, relativt nära fanns det ängar och en bäck, jag och Mynta brukade gå där och jag fantiserade ofta,väldigt ofta om hur livet skulle kunnat varit för oss två om vi växt i en "vanlig" familj , men hur var en vanlig familj egentligen? Dessa drömmar , tankar har följt mig hela mitt liv, dit har jag flytt när livet kännts outhärdligt.

Även om i denna stund så var livet helt okej, vi var inte i det "gamla" men det var fortfarande okänt, läskigt och otryggt för ett barn som jag då var, som bara sökte trygghet. Men hur är det att leta efter något som man inte vet vad det är för något? Än idag är det TRYGGHET som har störst fokus i mitt liv.

 

Efter ca 2,5 månad i hem nr två och jag hade börjat trivas så kommer soc och hämtar mig mitt i natten och tvingar mig därifrån, dom tvingar mig att lämna henne HENNE! Min trygga punkt , min klippa , mitt allt. Hur skulle jag överleva utan min underbara Mynta!?

Jag låste in mig på toaletten efter mycket oförstående diskuterande med de två från soc som var där, jag var desperat jag ville inte lämna det enda som jag just då andades för- hon som vägledde mig, som gav mig styrkan att hitta modet och motivationen för att ta mig framåt, jag en vilsen flicka på nu 14 vårar.

 

Efter mycket tomult så återförenas vi , femte flytten för mig på ett år. Äntligen får vi börja landa, vi börjar upptäcka hundsporten tillsammans och går våran första Agiltiykurs tillsammans för att sedan också upptäcka lydnaden.

 

Med den starka relation vi utvecklat under åren som gått så var vi mer eller mindre oskiljaktiga tills den dag då jag var tvungen att vara stark för henne, och ta beslutet att låta henne somna in.

 

En av det svåraste stunder jag varit med om rent känslomässigt, här var hon fortfarande min trygga punkt i livet och mer eller mindre det enda jag faktiskt hade. Året var 2011, jag hade med hennes favoritboll men hon ignorerade den och var ganska stressad, jag var ett känslomässigt vrak.

Hon stod upp på veterinärbordet då hon vägrade att lägga eller sätta sig ned. Veterinären gav henne injektionen och på bara några sekunder känner jag hur hon faller ihop i mina armar, min livs hjälte som försvarat mitt liv i svåra situationer min lilla tjej ,min bästa vän - jag känner hur livet rinner ur henne , hon finns inte kvar längre, nu äntligen får hon frid.

 

Tack min älskade ängel för allt du har gett mig genom åren, för mig var du verkligen min räddning både bokstavligen och själslig. För mig var du verkligen en speciell hund och en del av mig kommer nog alltid känna en stor saknad, även om jag lärt mig leva med den.