Brillintaussie.blogg.se

 

Ibland facinerar mina hundar mig verkligen, det lär mig så otroligt mycket och hjälper mig att utvecklas både som person och inom hunderiet, 

Idag startade jag och Emir våran andra lydnadstävling som resulterade i ett tredje pris. Våran känsla var katostrofal, han var inte med mig alls under linförigheten utan hängde längst ut i kopplet med nosen i backen och var otroligt svår att nå.  Vanligtvis så sitter han klistrad vid mitt vänsterben, men klart vi ska ha dåliga dagar vi två också men kunde inte låta bli att känna besvikelse. vilket jag tillåter mig att göra.

 

Efter tävlingen tog jag ut Lizard och vi hade en riktigt toppenträning! Han lättade upp alla känslor efter tävlingen med Emir, gav mig motivation och glädjen. Vilket var precis jag behövde just där och då, för mig är KÄNSLAN viktigast, vad har man utan den?Tanken är ju att vi ska ha roligt TILLSAMMANS.

Jag slappnade av och hade riktigt kul och njöt över att se Lizards utveckling bara från kursen från förra helgen. Den var verkligen otroligt givande för oss. Efter Lizard tog jag ut både Ila och Emir, Ila fick börja- hon bjuder på sig själv och är verkligen en riktigt härlig hund. 

 

En vän stannade efter tävlingen och vi gick igenom vad som var orsaken till dagens borttappade känsla, träningen med Lizard fick mig att stanna upp och tänka till. Så facinerade att en träning med någon av de andra hundarna kan lossa problem med en annan hund- att man får tänka över sig själv som förare och även om mina hundar är olika så har det också en hel del likheter hos varandra och ibland kan saker som egentligen är helt oberoende av varandra få en att tänka till och komma på lösningar på andra problem. Det är verkligen jag som sätter begränsningarna på mina hundar. 

 

Tävlingen var inte helt katastorfal egentligen, han skärpte till sig mer och  mer, läggandet var fint, hoppet var fint och inkallningen likså. Vi får ta med oss de bra bitarna och fortsätta jobba hårt på att hålla oss till våran bubbla. Men som notis till mig själv- jag har bara haft Emir hos mig i ett år och under det året har det faktiskt hänt otroligt

 

 

Jag vill vara en postiv. lugn och tydlig  hundägare i både träning och vardagssituationer. Jag har så fruktansvärt ont och vet inte alls vart jag ska ta vägen emellanåt på grund av detta. Tyvärr så har det blivit så att ju längre jag går med denna smärta så försvinner mitt tålamod och glädje i mycket, oftare och oftare. Detta gör mig oerhört frustrerad och upprörd. Jag känner helt enkelt knappt igen mig själv emellanåt. Känner att så fort hundarna råkar rycka lite i kopplet så explodrar jag utav känslor, främst smärta. Detta gör att jag skäms över mig själv, jag tycker synd om mina hundar som har mig som matte just nu, samtidigt så behöver jag dom verkligen då dom ger mig motivation och glädje i så många andra delar i vardagen. 

 

Mitt fokus sista tiden har varit hundarnas träning, får höra hela tiden att "du måste tänka positivt och röra på dig" , men det är ju det jag gör, snälla hjälp mig istället!

Vi går långpromenader, vi tränar spår, uppletande och lydnad, jag känner att på dom tre punkterna har hundarna utvecklats och det ger mig nog den boost jag behöver. Oftast har jag tagit dom i bilen och gått på ställen där vi inte möter folk eller hundar så jag slipper tänka på det och dom stunderna njuter jag av, försöker tränga bort smärtorna och tänka på annat- Alla med kroniska smärtor vet att det är omöjligt.  

 

Idag kom nästa bakslag , jag får inte upp bilen , den går inte att låsa upp - sliter mitt hår i frustration- som om jag inte har nog med saker att vara frustrerad över.

Så vilket innebär att hundarna måste gå mer i koppel, vi måste passera grannars hundar som de har noll koll och skapar stor osäkerhet hos mina som har blivit bitna  av dessa hundar tidigare. Man möter hundar som spänner sig, hundar som kommer springade mot oss innan ägaren får tag i dom. Var bara för två veckor sedan som jag själv blev biten i händerna av en hund som var påväg mot mina. Ikväll så kommer två lösa hundar mot mina igen, dessa ville leka, men är så less på dessa situationer jag orkar verkligen inte med det just nu. 

 

En bild på ett av sju jag hade väldigt tur men bara småsår.

 

Jag och Emir debuterade i början av månaden i lydnadsklass 1 med ett 2:a pris. Allt eller inget med den hunden, han förvånade mig och nollade läggandet och hoppet, vilket har på träning varit hans säkra kort. Vi fick kvitto att vi måste träna mer tävlingslikt helt enkelt, mycket nöjd med de bra bitarna!

Måndagen efter var det klubbmästerskap där vi plockade hem ett första pris med hela 5 tior och placerade sig på en 2:a plats och Ila tätt efter på en 3:e plats.

 

Till helgen ska jag och Lizard gå en tvådagarskurs, spännade! Känns som jag verkligen behöver lite träningmotivation just nu. Och nästa helg ska jag starta igen med Emir i lydnaden. får se om jag orkarhålla ihop för jag vet att hunden kan.

 

Idag åkte vi ut till skogen och pojkarna fick köra uppletande. Emir utvecklas fint och jag har börjat klura hur jag ska ge honom större utmaningar, har ni några tips? Uppletande är verkligen nytt för mig och mina kunskaper är små inom detta område- vilket gör det mer spännade och roligt!  Föremålen ramlar in och han har nästan lite väl bråttom kan jag tycka ut och leta nästa föremål. Däremot något vi faktiskt måste jobba på är att hans sökområde går utanför den vallade rutan, han drar stora lovar utanför innan han vänder tillbaka. Som att han bara måste kontrollera vart gränserna går, intressant.

 

Lizard fick prova för andra gången, körde med ett föremål med synlig retning. Han söker av fint och slutar inte arbeta fören han hittar föremålet och förvånade mig genom att söka sig ifrån och jobbade väldigt metodiskt! Han är i vardagen den av mina hundar som är minst självständig och det gör kanske han jag underskattar honom arbetsmässigt i de självständiga arbeterna? Men han har motbevisat mig återigen min lilla pojke.

Fortfarande inte vant mig tror jag de dom andra två är väldigt självständiga.

 

 

Slänger in en bild på Lizard och Ila som min vän Andrea har fotat!

 

Detta år har verkligen alls blivit som jag har tänkt, varken i hundväg eller privat. I våras hade jag en infektion som inte riktigt ville släppa och när jag trodde att jag blivit frisk så blev jag sämre igen och det var dags för en antibiotikakur igen. Blev äntligen frisk och hundarnas träning kändes riktigt bra, vi hade funnit våra rutiner i vardagen men våran nya flockmedlem. 

 

22/5 blev en dag som skulle förändra vårat liv på bara några sekunder. 

Jag och alla tre hundarna var påväg till Umeå för lydnadstävling med Ila, var riktigt peppad minns jag.

Efter ca fyra -fem mil möter vi en bil södergående med personsläp, jag har ingen bil bakom mig. När vi passerar varandra så släpper ett helt däck från hans släp och kraschar in i min bil, allt går otroligt fort. 

Kör i 90 och ser däcket rulla mot mig , hinner tänka *fan* och flytta foten till bromsen. I nästa stund så står mannen som kört den andra bilen vid min bil och frågar hur det är med mig, bra säger jag när jag kliver ut i tron om att det är nog bara att byta däck, när jag sedan tittar på bilen inser jag att jag inte kommer kunna köra den igen, här går jag in i chock. Har slagit i huvudet två gånger, vilket sedan visar sig att jag har en rejäl hjärnskakning och svullnad bakom örat, nu i efterhand kämpar jag med smärtor i rygg och nacke. 

 

Får ut Ila och Lizard och deras burar och sätter dom i dikeskanten, Emirs bur har fastnat och jag får panik över att jag inte får ut honom, Lizard skäller konstant och hundarna är nog minst lika chockade som jag. Nu börjar de stanna personer som ser att en olycka skett, de tvingar mig att sätta mig ned och ta det lungt i väntan på en ambulans och räddningstjänsten. Det visar sig sedan att Lizard har skadat nacken och ena höften, Emir har skadat ryggen, båda har återhämtat sig bra i efterhand. Var nära att förlora Emir två veckor efter olyckan då han fick i sig en stor dos med smärtstillande, blev inlagd tre dagar på djursjukhus men har idag tack och lov återhämtat sig väl.

 

Det har gått över fyra månader sedan olyckan och jag är fortfarande sjukskriven och ibland får jag skuldkänslor över att hundarna inte får det dom är vana vid, men det som är så fantastiskt med djur är att dom faktiskt har klarat det över förväntan bra. Ila är verkligen inte en myshund, men senaste veckorna har hon inte lämnat min sida och är alltid nära mig, myser mycket också. Dom är verkligen min motivation och glädjeämnen som jag behöver just nu i allt det här! 

 

Älskade fantastiska hundar, jag är så tacksam att jag får ha kvar dom alla tre i mitt liv. De är alla tre speciella på sitt egna sätt. Kan inte säga att någon betyder mindre än den andra, de är lika mycket älskade alla tre!