Brillintaussie.blogg.se

Detta år har verkligen alls blivit som jag har tänkt, varken i hundväg eller privat. I våras hade jag en infektion som inte riktigt ville släppa och när jag trodde att jag blivit frisk så blev jag sämre igen och det var dags för en antibiotikakur igen. Blev äntligen frisk och hundarnas träning kändes riktigt bra, vi hade funnit våra rutiner i vardagen men våran nya flockmedlem. 

 

22/5 blev en dag som skulle förändra vårat liv på bara några sekunder. 

Jag och alla tre hundarna var påväg till Umeå för lydnadstävling med Ila, var riktigt peppad minns jag.

Efter ca fyra -fem mil möter vi en bil södergående med personsläp, jag har ingen bil bakom mig. När vi passerar varandra så släpper ett helt däck från hans släp och kraschar in i min bil, allt går otroligt fort. 

Kör i 90 och ser däcket rulla mot mig , hinner tänka *fan* och flytta foten till bromsen. I nästa stund så står mannen som kört den andra bilen vid min bil och frågar hur det är med mig, bra säger jag när jag kliver ut i tron om att det är nog bara att byta däck, när jag sedan tittar på bilen inser jag att jag inte kommer kunna köra den igen, här går jag in i chock. Har slagit i huvudet två gånger, vilket sedan visar sig att jag har en rejäl hjärnskakning och svullnad bakom örat, nu i efterhand kämpar jag med smärtor i rygg och nacke. 

 

Får ut Ila och Lizard och deras burar och sätter dom i dikeskanten, Emirs bur har fastnat och jag får panik över att jag inte får ut honom, Lizard skäller konstant och hundarna är nog minst lika chockade som jag. Nu börjar de stanna personer som ser att en olycka skett, de tvingar mig att sätta mig ned och ta det lungt i väntan på en ambulans och räddningstjänsten. Det visar sig sedan att Lizard har skadat nacken och ena höften, Emir har skadat ryggen, båda har återhämtat sig bra i efterhand. Var nära att förlora Emir två veckor efter olyckan då han fick i sig en stor dos med smärtstillande, blev inlagd tre dagar på djursjukhus men har idag tack och lov återhämtat sig väl.

 

Det har gått över fyra månader sedan olyckan och jag är fortfarande sjukskriven och ibland får jag skuldkänslor över att hundarna inte får det dom är vana vid, men det som är så fantastiskt med djur är att dom faktiskt har klarat det över förväntan bra. Ila är verkligen inte en myshund, men senaste veckorna har hon inte lämnat min sida och är alltid nära mig, myser mycket också. Dom är verkligen min motivation och glädjeämnen som jag behöver just nu i allt det här! 

 

Älskade fantastiska hundar, jag är så tacksam att jag får ha kvar dom alla tre i mitt liv. De är alla tre speciella på sitt egna sätt. Kan inte säga att någon betyder mindre än den andra, de är lika mycket älskade alla tre!