Brillintaussie.blogg.se

Det har gått några veckor nu och ska göra ett försök att samanfatta året hittlls, inte riktigt som jag hade hoppats på.  Vi har gått från tre till två, Emir har lämnat oss alldeles för tidigt.

 

Det började i Januari, Emir började visa irritation mot hundarna i flocken och kliade sönder sig själv. Så en sväng till veterinären för blodprover och kortison. Kliandet blev bättre men hans humör blev mer och mer förändrat så en vecka senare när blodsvaren kom så åkte vi upp igen.

Hans levervärden var inte särskilt bra och några andra värden som jag inte minns vilka det var, visade också förändringar som inte var normala.  Vi röntgade ryggen på honom då jag upplevde att han hade ont.

Tre veterinärer kikade på bilderna och ingen hade egentligen något postivt att säga men skulle skicka vidare bilderna till Strömsholm för ett säkrare utlåtande. 

 

Det som kom fram var att han hade både DLSS och Spondylos sedan innan olyckan, förmodligen har krocken gett honom små frakturer på flertalet (14) kotor sedan har splittret lagt sig längst hela kotkanalen samt att kroppen hade börjat ge upp och bryta ned sig själv.

När svaret kom blev jag helt ställd samtdigt som jag var förberedd på att det inte skulle vara postivt. 

Jag hade ju sett under dessa tre veckor vi väntade på svaret att han bara mådde sämre och sämre, han började lägga sig ned på promenaderna och var helt tom i blicken. Han blev lätt irriterad på de andra hundarna och orkade inte hoppa in i bilen, engagerade sig inte leken med de andra två.  En kompis till mig beskrev honom som en cansersjuk patient , vilket jag nog kan hålla med om, bara sista veckan så hängde hans ansikte, blicken var helt tom, han hade gett upp...

 

Att han inte visat någon smärta fören nu är helt otroligt, jag har frågat flertalet personer och ingen har sett under hösten att han skulle visat smärta. Vi har tävlat under hösten och tränat så jag tycker att jag borde sett något tidigare...

 

Dagen den kom, det blev onsdagen 24/2, klockan blev 14:00 det var dags...

Jag försökte hålla ihop känslorna när vi gick in till veterinären, vi blev visade in i ett rum och jag kunde inte hindra tårarna som föll, borrade in ansiktet i hans päls sista dagen , sista timmen.

Vi gjorde besktiningen som ska göras innan, en månad tidigare ganska precis hade vi röntgat honom. Trots med metacam i kroppen hade Emir nog tre- fyra gånger så ont jämfört med för en gången innan. Han högg även mot veterinärren , vilket är fullt förståeligt med dom smärtorna- en helt trasig rygg. 

 

Det blev dags för första sprutan, han somnade lungt och tårarna föll igen. Sista sprutan gavs och ditt hjärta slutade slå, dina sista andetag togs det var slutet för våran historia tillsammans...

 

 

Förmiddagen har spenderas själv med Ila, lyckan när hon insåg att hon skulle iväg med mig själv gjorde mig både glad men samtidigt skar det lite i hjärtat då jag kanske borde ge just henne ensamhetstid lite oftare. 

 

Vi började med en skidtur, jag har pratat med min sjukgymnast om det var ok att jag åkte skidor och det var det om jag tog det lungt och inte åkte med någon hund. Åka skidor utan med en hund framför!? Nej helt omöjligt då försvinner min motivation helt. Så jag tänkte att Ila väger inte så mycket så kan inte bli värre än vad det är.

 

Jag tror faktiskt så här efter våran skidtur att jag hade kunnat göra mer skada mot mig själv utan henne , hon är så otroligt lyhörd och som den nybörjare jag är så rättar hon till när jag är påväg att falla så att jag håller mig kvar på skidorna. Hon har dragit på bra idag men saktar ned ordenligt i kurvorna och har upplevt henne lite extra försktigt rent allmänt under skidturen då hon lyssnat på minsta lilla som jag sagt, tidigare har hon lyssnat på höger, vänster ex men inte stanna- kan ju vara en mognadsgrej också! 

 

Har aldirg mött någon tidigare när jag åkt skidor med hund, idag mötte vi två stycken båda med hund.

Vi åkte efter ett skoterspår och det är söndagförmiddag så inte så konstigt att vi möter både människor och hundar. Ila förvånade mig dock, vi stannade när vi hade möte och jag tog in henne vid sidan, en av hundarna vi mötte drog mot oss och raggen kom direkt och hon visade hela käften-intressant. Sedan är hon ju en sådan hund som verkligen inte vill bli störd i arbete och då vet jag att hon kan bli förbannad eftersom hon tar sin uppgift på fullaste allvar, skulle tro att det var det som skedde här- Prinssesan jobbar ju !;)

 

När vi väl var hemma så blev det lite träning, första passet påbörjat att få henne att låsa blicken framåt. Hon är en otroligt rolig hund och jag tror att detta kommer fastna fort , hon söker verkligen tills hon gör rätt och ger inte upp. Vi har haft problem att få in framförgåendet, hon går framtåt men har lätt att söka min blick så tanken är att om hon lär sig låsa blicken framåt så kan jag lägga in det i framförgåendet så kanske vi kan få till det tillslut.

 

Först hade jag tänkt skriva ett inlägg om varje hund, men sedan började jag tänka på Mynta, min första hund. 

 

 

Mynta kom in i mitt liv ca 2 år gammal, jag var då 10 år. Vilka 10:åringar blir inte glada över att få sin första egna hund vid denna ålder?  Jag var överlycklig och det klickade mellan oss från första gången jag såg henne, hon blev min ljusglimt i min dystra vardag.

Min familjesituation var inte direkt den bästa och trösten, stödet att hålla huvudet någorlunda över vattenytan som hon gav mig är svår att besrkiva i ord. Hon den där guldfärgade hunden med mjuk päls Hon hjälpte mig att fly, bort från den dystra verkligenheten och fly in i drömmarnas värld.

 

Jag hoppar fram i tiden litegrann, som 13 år gammal blev jag och Mynta placerade i familjehem. Vi flyttade runt en hel del första året. Att slitas från ett otrygg punkt till en helt okänd är otroligt jobbigt att sedan upprepa detta var tredje månad är oerhört frustreande för en tonåring, ett barn.

Jag hade bortsett från mer eller mindre alla andra barnen i samma situation som jag var då med mig min Mynta.

Hon som var min trygga klippa i allt som skedde runt omkring mig, alla beslut som berörde mig men som ingen lät mig vara delaktig i att ta , det lät mig faktiskt inte veta något alls.

 

Hennes trygga mjuka päls som jag kunde fläta in mina fingrar i och kväva mina snyftningar , en känsla av hjälplöshet och utsatthet följde mig konstant men jag hade iallfall min MYNTA.

 

Andra stället vi bodde på där tillbringade vi sommaren, relativt nära fanns det ängar och en bäck, jag och Mynta brukade gå där och jag fantiserade ofta,väldigt ofta om hur livet skulle kunnat varit för oss två om vi växt i en "vanlig" familj , men hur var en vanlig familj egentligen? Dessa drömmar , tankar har följt mig hela mitt liv, dit har jag flytt när livet kännts outhärdligt.

Även om i denna stund så var livet helt okej, vi var inte i det "gamla" men det var fortfarande okänt, läskigt och otryggt för ett barn som jag då var, som bara sökte trygghet. Men hur är det att leta efter något som man inte vet vad det är för något? Än idag är det TRYGGHET som har störst fokus i mitt liv.

 

Efter ca 2,5 månad i hem nr två och jag hade börjat trivas så kommer soc och hämtar mig mitt i natten och tvingar mig därifrån, dom tvingar mig att lämna henne HENNE! Min trygga punkt , min klippa , mitt allt. Hur skulle jag överleva utan min underbara Mynta!?

Jag låste in mig på toaletten efter mycket oförstående diskuterande med de två från soc som var där, jag var desperat jag ville inte lämna det enda som jag just då andades för- hon som vägledde mig, som gav mig styrkan att hitta modet och motivationen för att ta mig framåt, jag en vilsen flicka på nu 14 vårar.

 

Efter mycket tomult så återförenas vi , femte flytten för mig på ett år. Äntligen får vi börja landa, vi börjar upptäcka hundsporten tillsammans och går våran första Agiltiykurs tillsammans för att sedan också upptäcka lydnaden.

 

Med den starka relation vi utvecklat under åren som gått så var vi mer eller mindre oskiljaktiga tills den dag då jag var tvungen att vara stark för henne, och ta beslutet att låta henne somna in.

 

En av det svåraste stunder jag varit med om rent känslomässigt, här var hon fortfarande min trygga punkt i livet och mer eller mindre det enda jag faktiskt hade. Året var 2011, jag hade med hennes favoritboll men hon ignorerade den och var ganska stressad, jag var ett känslomässigt vrak.

Hon stod upp på veterinärbordet då hon vägrade att lägga eller sätta sig ned. Veterinären gav henne injektionen och på bara några sekunder känner jag hur hon faller ihop i mina armar, min livs hjälte som försvarat mitt liv i svåra situationer min lilla tjej ,min bästa vän - jag känner hur livet rinner ur henne , hon finns inte kvar längre, nu äntligen får hon frid.

 

Tack min älskade ängel för allt du har gett mig genom åren, för mig var du verkligen min räddning både bokstavligen och själslig. För mig var du verkligen en speciell hund och en del av mig kommer nog alltid känna en stor saknad, även om jag lärt mig leva med den. 

 

 

 

 

 

 

Ibland facinerar mina hundar mig verkligen, det lär mig så otroligt mycket och hjälper mig att utvecklas både som person och inom hunderiet, 

Idag startade jag och Emir våran andra lydnadstävling som resulterade i ett tredje pris. Våran känsla var katostrofal, han var inte med mig alls under linförigheten utan hängde längst ut i kopplet med nosen i backen och var otroligt svår att nå.  Vanligtvis så sitter han klistrad vid mitt vänsterben, men klart vi ska ha dåliga dagar vi två också men kunde inte låta bli att känna besvikelse. vilket jag tillåter mig att göra.

 

Efter tävlingen tog jag ut Lizard och vi hade en riktigt toppenträning! Han lättade upp alla känslor efter tävlingen med Emir, gav mig motivation och glädjen. Vilket var precis jag behövde just där och då, för mig är KÄNSLAN viktigast, vad har man utan den?Tanken är ju att vi ska ha roligt TILLSAMMANS.

Jag slappnade av och hade riktigt kul och njöt över att se Lizards utveckling bara från kursen från förra helgen. Den var verkligen otroligt givande för oss. Efter Lizard tog jag ut både Ila och Emir, Ila fick börja- hon bjuder på sig själv och är verkligen en riktigt härlig hund. 

 

En vän stannade efter tävlingen och vi gick igenom vad som var orsaken till dagens borttappade känsla, träningen med Lizard fick mig att stanna upp och tänka till. Så facinerade att en träning med någon av de andra hundarna kan lossa problem med en annan hund- att man får tänka över sig själv som förare och även om mina hundar är olika så har det också en hel del likheter hos varandra och ibland kan saker som egentligen är helt oberoende av varandra få en att tänka till och komma på lösningar på andra problem. Det är verkligen jag som sätter begränsningarna på mina hundar. 

 

Tävlingen var inte helt katastorfal egentligen, han skärpte till sig mer och  mer, läggandet var fint, hoppet var fint och inkallningen likså. Vi får ta med oss de bra bitarna och fortsätta jobba hårt på att hålla oss till våran bubbla. Men som notis till mig själv- jag har bara haft Emir hos mig i ett år och under det året har det faktiskt hänt otroligt

 

 

Jag vill vara en postiv. lugn och tydlig  hundägare i både träning och vardagssituationer. Jag har så fruktansvärt ont och vet inte alls vart jag ska ta vägen emellanåt på grund av detta. Tyvärr så har det blivit så att ju längre jag går med denna smärta så försvinner mitt tålamod och glädje i mycket, oftare och oftare. Detta gör mig oerhört frustrerad och upprörd. Jag känner helt enkelt knappt igen mig själv emellanåt. Känner att så fort hundarna råkar rycka lite i kopplet så explodrar jag utav känslor, främst smärta. Detta gör att jag skäms över mig själv, jag tycker synd om mina hundar som har mig som matte just nu, samtidigt så behöver jag dom verkligen då dom ger mig motivation och glädje i så många andra delar i vardagen. 

 

Mitt fokus sista tiden har varit hundarnas träning, får höra hela tiden att "du måste tänka positivt och röra på dig" , men det är ju det jag gör, snälla hjälp mig istället!

Vi går långpromenader, vi tränar spår, uppletande och lydnad, jag känner att på dom tre punkterna har hundarna utvecklats och det ger mig nog den boost jag behöver. Oftast har jag tagit dom i bilen och gått på ställen där vi inte möter folk eller hundar så jag slipper tänka på det och dom stunderna njuter jag av, försöker tränga bort smärtorna och tänka på annat- Alla med kroniska smärtor vet att det är omöjligt.  

 

Idag kom nästa bakslag , jag får inte upp bilen , den går inte att låsa upp - sliter mitt hår i frustration- som om jag inte har nog med saker att vara frustrerad över.

Så vilket innebär att hundarna måste gå mer i koppel, vi måste passera grannars hundar som de har noll koll och skapar stor osäkerhet hos mina som har blivit bitna  av dessa hundar tidigare. Man möter hundar som spänner sig, hundar som kommer springade mot oss innan ägaren får tag i dom. Var bara för två veckor sedan som jag själv blev biten i händerna av en hund som var påväg mot mina. Ikväll så kommer två lösa hundar mot mina igen, dessa ville leka, men är så less på dessa situationer jag orkar verkligen inte med det just nu. 

 

En bild på ett av sju jag hade väldigt tur men bara småsår.

 

Jag och Emir debuterade i början av månaden i lydnadsklass 1 med ett 2:a pris. Allt eller inget med den hunden, han förvånade mig och nollade läggandet och hoppet, vilket har på träning varit hans säkra kort. Vi fick kvitto att vi måste träna mer tävlingslikt helt enkelt, mycket nöjd med de bra bitarna!

Måndagen efter var det klubbmästerskap där vi plockade hem ett första pris med hela 5 tior och placerade sig på en 2:a plats och Ila tätt efter på en 3:e plats.

 

Till helgen ska jag och Lizard gå en tvådagarskurs, spännade! Känns som jag verkligen behöver lite träningmotivation just nu. Och nästa helg ska jag starta igen med Emir i lydnaden. får se om jag orkarhålla ihop för jag vet att hunden kan.

 

Idag åkte vi ut till skogen och pojkarna fick köra uppletande. Emir utvecklas fint och jag har börjat klura hur jag ska ge honom större utmaningar, har ni några tips? Uppletande är verkligen nytt för mig och mina kunskaper är små inom detta område- vilket gör det mer spännade och roligt!  Föremålen ramlar in och han har nästan lite väl bråttom kan jag tycka ut och leta nästa föremål. Däremot något vi faktiskt måste jobba på är att hans sökområde går utanför den vallade rutan, han drar stora lovar utanför innan han vänder tillbaka. Som att han bara måste kontrollera vart gränserna går, intressant.

 

Lizard fick prova för andra gången, körde med ett föremål med synlig retning. Han söker av fint och slutar inte arbeta fören han hittar föremålet och förvånade mig genom att söka sig ifrån och jobbade väldigt metodiskt! Han är i vardagen den av mina hundar som är minst självständig och det gör kanske han jag underskattar honom arbetsmässigt i de självständiga arbeterna? Men han har motbevisat mig återigen min lilla pojke.

Fortfarande inte vant mig tror jag de dom andra två är väldigt självständiga.

 

 

Slänger in en bild på Lizard och Ila som min vän Andrea har fotat!

 

Detta år har verkligen alls blivit som jag har tänkt, varken i hundväg eller privat. I våras hade jag en infektion som inte riktigt ville släppa och när jag trodde att jag blivit frisk så blev jag sämre igen och det var dags för en antibiotikakur igen. Blev äntligen frisk och hundarnas träning kändes riktigt bra, vi hade funnit våra rutiner i vardagen men våran nya flockmedlem. 

 

22/5 blev en dag som skulle förändra vårat liv på bara några sekunder. 

Jag och alla tre hundarna var påväg till Umeå för lydnadstävling med Ila, var riktigt peppad minns jag.

Efter ca fyra -fem mil möter vi en bil södergående med personsläp, jag har ingen bil bakom mig. När vi passerar varandra så släpper ett helt däck från hans släp och kraschar in i min bil, allt går otroligt fort. 

Kör i 90 och ser däcket rulla mot mig , hinner tänka *fan* och flytta foten till bromsen. I nästa stund så står mannen som kört den andra bilen vid min bil och frågar hur det är med mig, bra säger jag när jag kliver ut i tron om att det är nog bara att byta däck, när jag sedan tittar på bilen inser jag att jag inte kommer kunna köra den igen, här går jag in i chock. Har slagit i huvudet två gånger, vilket sedan visar sig att jag har en rejäl hjärnskakning och svullnad bakom örat, nu i efterhand kämpar jag med smärtor i rygg och nacke. 

 

Får ut Ila och Lizard och deras burar och sätter dom i dikeskanten, Emirs bur har fastnat och jag får panik över att jag inte får ut honom, Lizard skäller konstant och hundarna är nog minst lika chockade som jag. Nu börjar de stanna personer som ser att en olycka skett, de tvingar mig att sätta mig ned och ta det lungt i väntan på en ambulans och räddningstjänsten. Det visar sig sedan att Lizard har skadat nacken och ena höften, Emir har skadat ryggen, båda har återhämtat sig bra i efterhand. Var nära att förlora Emir två veckor efter olyckan då han fick i sig en stor dos med smärtstillande, blev inlagd tre dagar på djursjukhus men har idag tack och lov återhämtat sig väl.

 

Det har gått över fyra månader sedan olyckan och jag är fortfarande sjukskriven och ibland får jag skuldkänslor över att hundarna inte får det dom är vana vid, men det som är så fantastiskt med djur är att dom faktiskt har klarat det över förväntan bra. Ila är verkligen inte en myshund, men senaste veckorna har hon inte lämnat min sida och är alltid nära mig, myser mycket också. Dom är verkligen min motivation och glädjeämnen som jag behöver just nu i allt det här! 

 

Älskade fantastiska hundar, jag är så tacksam att jag får ha kvar dom alla tre i mitt liv. De är alla tre speciella på sitt egna sätt. Kan inte säga att någon betyder mindre än den andra, de är lika mycket älskade alla tre!

 

 

Våren börjar komma även här i norr, äntligen!

 

Därav börjar också träningsmotivationen komma tillbaka, nu längtar jag efter sommaren!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Emir har HD / AD röntgats, nu är det Mht framöver vi ser fram emot!

I Januari utökades flocken med lilla pojken "Lizard" som nu redan har hunnit bli 5,5 månad. En fantastisk individ som jag känner mig väldigt nöjd med, har än så länge visat vad jag väntat mig. Ska bli roligt att fortsätta se hans fortsatta utveckling! 

 

Här ca 10 veckor.

 

 

 

 

 

 

Under hösten så har en schäferkille fått bli en del av våran familj. Roligt att testa en annan ras men framförallt utvecklande för min del. Ska ärligt säga att jag inte har haft schäfern i åtanke som ras. Jag tycker om att utvecklas och det tror jag defintivt jag kommer göra men två olika indiver, men än så länge upplever jag dom inte så himla olika ,men klart dom skiljer sig åt också. Kanske beror det på att egenskapsmässigt har dom båda det jag söker.

 

Än så länge har han visat sig vara en nervstark kille utan ljud. Väldigt miljöstark och säker hund med stor intigritet. Trygg individ som vet vart han har tassarna här på jorden, men mer behov av mig än vad Ila har vilket jag gillar. Söker mycket kontakt och är väldigt rolig att jobba med,trevlig kille helt enkelt.

 

 

Vi har hunnit med en del under hösten!

 

I Augsti åkte jag och Ila ned på USM och tävlade. En 6:e placering i lydnaden, Första pris båda dagarna. Super nöjd över Ila synd att matte blev så nervös så många missar berodde självklart på mig!

Sedan har vi varit och tävlat lydnadsklass 1 med förstapris och klassvinst!

Vi ställde även på utställningen i Sundsvall med Excellent och andra plats i unghundsklassen.

Nu går vi en lydnadskurs med inriktning på tvåan, super kul!

 

Ila har även fått dra ut sin avslagna hörntand, så inga tävlingar nu i höst!

 

 

 

 

 

 

Åkte iväg en sväng med Emma och hennes Vip som också är Ilas pappa. Hittade tillslut ett ställe där jag och hundarna kunde bada, Emma stod för korten istället ;)

 

Är så kul att se Ila simma, sen är det sådan stor skillnad med och utan flytväst. Hon är så mycket tryggare när hon har flytvästen och vågar sig längre ut (kanske beror de på att jag är lungnare då...)

 

Har inte bloggat på evigheter då min dator gick sönder och kommer nog bli så ett bra tag till då det finns andra saker jag proriterar i förväg och har inte saknat att ha en dator. Vi finns ju på Instagram under samma namn som bloggen!

 

 

Vi har varit iväg till arjeplog i tre veckor i mars och njutit av naturen och fick lite snö men fanns ingenting när vi kom dit i början på mars. Ila njöt massor av naturen, vi åkte därifrån med ett körkort till matten. 

 

Därefter tog Ila RLD N i normaling. Vi har även debuterat i lydnaden med ett tredje pris, vi nollade tyvärr platsliggningen (hon ställde sig när jag gick tillbaka) och hopphindret i slutet. Resterande poäng var alla över 8.

Den första maj genomfördes Mh:t med 1:a på skott. De enda som egentligen förvånade mig på Ilas mh var hanteringen (2.a). Hon satte sig ned när testledaren kom och kände vid rumpan, hon brukar alltid hoppa och kasta sig över nya människor och har gjort det efter mh:t också. Som tur är så är Mht bara en dag i deras liv, kanske var det omstädigheterna? Ja svar får jag aldrig på den frågan, men vi har ju MT längre fram där hon förhoppningsvis visar ifrån sig sin rätta sida!

Resterande är jag nöjd med, hon löser saker själv ,suprise? NEJ ;) 

Fram till dumpern på en gång, spökerna var läskiga men hon stod framför mig och skällde längst ut i kopplet men gjorde några utfall. När jag släppte lös henne så for hon direkt fram och löste det själv och kollade av spökerna.

( Båda bröderna här i sverige har också gjort Mh med 1:a på skott!)

Ilas bror Eyes har varit först ut och röntgat med HD A och ED UA! 

 

Ilas diagram: 

 

Den 18 Maj åkte vi till piteå för utställning, hon ställdes i juniorklassen och fick Excellent! 

 

 

Och igår den 10/7 var vi iväg och tränade med Carina och Peter som också har aussie, vi körde spår och Ila imponerade på mig genom att ta vinklarna mycket noggrant och snyggt samt att hon plockade upp apporterna väldigt tydligt! Tack Carina för att du la ut spåret samt alla tips och uppmuntran vi fick i spåret, så nyttigt att ha någon som går bakom och sedan kan förklara/ se sådant man själv missar eller inte riktigt förstår varför hon gör som hon gör.  

 

Känns riktigt positivt just nu och jag kan nog aldrig förklara hur NÖJD jag är med Ila. Hon är min bästa vän, finns alltid där och tillsammans växr vi starkare och starkare ihop, hon kommer lära mig massor och tillsammans utvecklas vi !

Nu tränar vi på inför U-sm, försöker läsa en del mentalitetsböcker gällade att styra nervositet. Allt fungerar uppenbarligen när jag inte blir nervös, vi får se om matten håller ihop på u-sm haha ;) 

 

 

Det är en överväldigande känsla att Ila är här med mig idag, som 1 år. Tidigare har jag skrivit att jag verkligen trodde på kombinationen Jazzie & Vip. Är som sagt väldigt nöjd med Ila. Men resan innan Ila kom in i mitt liv har verkligen inte varit enkel!

 

Mitt hundintresse har funnits så länge jag kan minnas, men när jaktgolden Mynta kom in i mitt liv så upptäckte jag brukshundsklubben, men den hunden varit så mycket mer i mitt liv. Hon var min trygghet & fasta punkt i livet. Har varit familjehemsplacerad sedan jag var 13 år gammal påväg att fylla 14.

Mynta följde med mig. Idag är jag så fruktansvärt tacksam för just de, tänk alla andra som hamnar i nya "familjer" helt ensamma. Jag hade iallfall med mig Mynta min bästa vän, de var hon och jag mot världen, Mynta var min familj. 

Vi två har varit med om så fruktansvärt mycket tillsammans, att jag är den person jag är idag beror mycket på denna hund. De är verkligen inte enkelt att flyttas runt mellan familjehem, allt sker ovanför huvudet och ingen informerar än om något. Från en dag till en annan så ska du flytta till ett nytt ställe, utan att få en förklaring VARFÖR. Egentligen är det inte så konstigt hur dåligt de går för ungdomar idag. oavsett om de bor hemma under dåliga förhållanden eller flyttas runt och aldrig riktigt få landa, få vara en del av en familj. En annan familj är aldrig ens egen och de glöms ofta bort. De viktiga för barn och ungdomar är att få känna gemenskap,samhörighet men framförallt att bli lyssnad på och bekräftad.

 

Mynta lärde mig att överleva, finna motivation. Hon lärde mig mycket om hund i allmänhet,om mig själv, om livet. Ibland tänker jag att hon hade haft de bättre med någon annan i en vanlig situation en "vanlig familj".

Inte behöva flytta runt, mitt mående i hela situationen. Men samtidigt så utan henne så hade jag inte lärt mig så mycket och varit en så stark människa som jag är idag.

 Den dagen hon fick somna in är en av mina värsta dagar någonsin. Hon var inte "bara" en hund, Mynta var min familj, min trygga punkt i livet, min överlevnad. Vad skulle jag göra utan henne?

På något sett överlevde jag och här är jag igen men en till helt fantastisk individ!

 

Resan till att få hem Ila var inte enkel. Bodde fortförande i familjehem, fick inte ha hund där. Hela mitt liv kretsade runt hund fast jag inte haft egen på 1 1/2 år. Jag lånade ett flertal hundar att träna med. Hängde med andra med deras och var öppen att lära mig massor. Under denna period började jag umgås mer och mer med Emma. Fick se mer av hennes Vip, följa med på aussieträffar m.m. Sedan skaffade hon Essi. Jag avgudade Vip, en helt fantastisk hund, mycket hund. Men var själv inne på att aussie var för mycket hund för mig.

Att gå från en jaktgolden till Aussie kändes tveksamt, men endå så älskade jag verkligen rasen, de individer jag träffade. Vip mer än Emmas Essi. Fick följa med och träffa Jazzie och älskad henne också. Fick höra från flera håll att de trodde jag visst skulle klara en aussie, var lite osäker när jag skaffade Ila och hade flera planer om jag inte skulle klara av henne, men än är hon kvar!

 

Med Ila så kan man verkligen säga att jag satsade allt, flyttade in till Lollo i hennes 1:a där vi bodde i ca 6 månader innan jag hittade eget. Jag hade gjort upp en plan, väl genomarbetad, budget. Men nästan ingen trodde jag skulle klara detta. Tyckte jag gjorde allt i helt fel ordning. Emma och Lollo trodde på mig. Lollo lät mig som sagt flytta in hos henne, vilket alltid kommer betyda väldigt mycket. Min kurator som jag går och pratar med tyckte också att min tanke & plan var väl genomtänkt och planerad. Han trodde jag skulle klara det. Det viktigaste var nog att jag trodde på mig själv.

 Jag är väldigt stolt över den person jag är idag, jag har alltid uppnått de mål jag satt upp för mig själv, de handlar om att sätta rimliga mål. Idag så har jag boende, utbildning och arbete. Jag går runt och jag är precis som "vem som hels"t. De som jag träffar på som vet min historia blir ofta facinerade av mig. Jag har börjat förstå mer ju äldre jag blir och måste medge att jag själv är imponerad att jag är den jag är.

Den styrka, vilja, trygghet och positivtet jag har är ganska facinerade. Sen finns det alltid saker man behöver jobba med, de gäller alla oavsett vad för erfarenheter man har.

 

Hade egentligen tänkt en bild från varje vecka/månad men så svårt att bara välja EN bild på mitt söta troll;)

 

4 månader och bus med finaste Trassel

Helt otroligt hur tiden går fort, idag blir Pilan hela 1 år. OJ så mycket som har hänt! Bara resan till att bestämma sig för valp- just henne tills hon kom hem och sedan alla månader fram till nu!

Vi har firat Ilas födelsedag med vaccination! Hon var superduktig och efteråt gick vi in på Björkis där Ila fick välja ut ett ben att smaska på ikväll:)

GRATTIS till alla syskon!

 

Här kommer bilder från dag 1 till 9 veckor, alla bilder nedan är tagna av Beate, Ilas uppfödare!

 

Ila har helt plötsligt blivit livrädd för att gå i trappor med spjälgaller. Hon skriker och lägger sig ned, hennes skrik är fruktansvärt hjärtskärande, de riktigt skär i hjärtat, gör fruktansvärt ont. Men jag kan inte göra så mycket för att hjälpa henne, detta är något hon måste klara sig ur största delen själv. Jag stöttar henne självklart på vägen men jag är också den som kommer utsätta henne för detta "hemska".

 

Förmodligen är detta bara en fas, hormoner som spökar för henne. Ila är ju i mina ögon modet själv. Tvekar aldrig att ge sig in i något och tar för sig. Så detta chockerade mig första gången de hände och nu andra och tredje så har jag med hjälp av andra utformat en plan hur jag på bästa sätt succesivt ska jobba bort de här.

Bild från igår där hon är FÖRST och hoppar upp. De är min Ila.

 Förmodligen grundar sig detta i höjdrädsla som nu bara har exploderat. Hon har visat skymtar av de tidigare men de har aldrig varit något problem. Hon har alltid gjort de jag bett henne om, när jag tänker tillbaka så i sommras så var vi i en lekpark med några vänner. Deras hundar hoppade upp utan problem, de var smalt och som pinnar som man skulle balansera på. Ila tvekade lite och när hon väl var uppe så sökte hon stöd hos mig och lutade sig väldigt mycket mot mig.

 

 Vi ska börja med att sitta i trappor, tre fyra steg uppåt till en början och succesivt öka. Även börja med trappor utomhus, just för att hon får panik och skriker. Vi gjorde första passet idag, gick förvånansvärt bra. En brandtrappa utomhus. Hon la sig verkligen på magen i ren protest och skrek när vi närmade oss den, men jag fortsatte lungt att gå då kom hon självmant och gick tyst uppför trappan och jag satte mig på tredje trappsteget, i början klängde hon verkligen och satte sig i mitt knä. Jag lät henne göra de, när hon lugnat ned sig så flyttade jag henne lungt men bestämt så han satt själv längst ut. En liten protest men knappt märkbart. 5 minuter senare så gav jag henne godis genom gallret, först nekade hon men ändrade sig snabbt. Sen förvånar hon mig och går ett trappsteg ovanför mig, men efter lite fundering så tror jag de handlar om att hon kände sig mer trygg då. Eftersom hon kunde luta sig lite mot mig. Efter vi suttit i 25-30 min så gick vi vidare på våran promenad och hon imponerade på mig genom att hoppa upp på höga stenar osv. Hon visade alltså den hunden jag känner!

 

Tror allt detta har tagit lite tid för mig att sjunka in, hade inte väntat mig just detta problem med henne. Många problem men inte detta. Min modiga,impulsiva hund som kastar sig handlöst in i saker utan att tänka och aldrig blir rädd för något. Så blir hon rädd för trappor. Jag får tänka att detta problem faktiskt är arbetsbart och vi kommer att klara de här och högst troligt handlar de om massa hormoner i kroppen som spökar!

 

Denna attityd är jag van vid!

Välbehövlig promednad idag med bus. Var tyvärr ett tag sedan jag busade så här mycket med Ila på våra promenader. Känns lite sorligt när jag tänker på det, skärpning framöver!

Var länge sedan jag skrattade så här mycket, Ila kan verkligen bjuda på sig själv och de är en härlig känsla att kunna leka med sin hund bara som man är. Springa i skogen mellan träden, fram och tillbaka upp och ned på saker. Så härligt att se hur kul Ila tycker de är, hela hunden lyser, jag med för den delen, har minst lika roligt ;)

 

Samabete är något jag har jobbat med från start, och jag har fått kämpa hårt. Kan säga att för ett halvår sedan så trodde jag aldrig att vi skulle vara där vi är idag. Vilket känns fruktansvärt jäkla bra. Ila är fortförande självständig och har alla egenskaper jag vill att hon ska ha, hon har bara lagt till lite samarbete och hon vill verkligen göra allt för mig. Hon har starkt "will to please". De är verkligen hon & jag nu inte bara Ila mot världen. Har nog inte riktigt tagit in hur långt vi faktiskt har kommit känns så magiskt, som rallytävlingen där visade hon de också- samrbetesviljan med mig. Den finns verkligen där nu och de kännes så fruktansvärt roligt att hon faktiskt väljer mig före andra hundar, människor m.m. Att VI kan leka i skogen, tidigare har de känts som vi aldrig skulle kunna göra något sådant, de är helt magiskt för mig att vi kan göra just de!

 

Vi var och tränade inomhus igår, en bra träning. Men återigen är det jag som måste skärpa till mig. Måste sluta bry mig om vad andra kan tänka och tycka om hur jag gör/ lägger upp min träning. Jag VET hur jag vill göra och hur jag ska nå dit.

När jag och Ila tränar runt andra, framförallt nya personer måste jag lära mig att stänga ut de andra. Att nu är det jag och Ila, skita i alla andra och bara fokusera på oss, lite tunnelseende. Jag vet att vi kommer att komma dit, eller snarare jag. Träningarna kommer bli bättre för min del men även för Ilas om jag är 100 % med när vi tränar. Att hon gör så bra ifrån sig som hon gör är helt fantastiskt trots sin splittrade matte...

 

Vi har precis påbörjat fotingångar, hon har redan börjat söka positon. Hon får tänka mycket själv, men inte alltför mycket, haha är jag inte tillräckligt snabb på berömma så bjuder hon på många andra beteenden. Jag älskar att hon verkligen vill göra rätt och letar sig fram till rätt beteende. Men lite guidning så är de inga problem alls!

Men som jag har skrivit tidigare så vill jag inte skynda på någonting, allt tar sin tid och vi ska varken stressa oss fram i något moment eller nöta sönder det.

 

Vi satt länge ned och tittade på de andra, men Ila ville verkligen göra något så hon bjöd återigen på massa beteenden och jag kan inget annat än att skratta och ge henne någon godisbit lite då och då när hon är sådär riktigt charmig som just hon kan vara.

 

Mot slutet av tiden vi var i lokalen så myste vi lite, vilken jag suger åt mig som en svamp.

De är inte ofta dennna tjej bjuder på mysstunder, Framförallt inte med andra runt omkring!

Hon fick göra sitt favorittrick *Jaga flansen* (jaga svansen) de första hon någonsin lärde sig ;) vilket belönades med lite mys ( HELT OTROLIGT) och så fick hon göra de igen sedan mysstund osv.

Så underbart att hon vill mysa och sedan tar närheten som belöning. Känns som en pusselbit verkligen har landat på plats. Jag blev alldeles tårögd, min fina underbara Pila...

Min lillasysters katt har varit bort sedan nyårsaftonsmorgon. Han är rädd för fyverkerier och brukar inte vara ute långa stunder, nu har han varit borta i tre dagar.

 

Min syster har varit väldigt arg,ledsen och upprörd idag, mycket känslor helt enkelt. Jag tog med mig Ila och gick dit, mamma och hon satt och skrev lappar som de ska sätta upp, något blev inte bra så hon rusade in på sitt rum. Jag gick dit och tröstade henne, hon började gråta vilket är helt okej.

Vad gör Ila då? Jo hon hämtar en toffla och trycker upp den i ansiktet på Emilia. Ila lät henne vinna gång på gång på gång, jag började hejja och peppa Ila.

 

Sedan stannade jag upp och bara tittade på dom två, hur Ila gjorde och hur hon faktiskt lyckades jobba upp Emilias glädje. Jag stannade upp när jag började förstå att det här var något mer än bara lek, att ila hade en tanke med de hon gjorde. Hon bjöd in , lekte mjukt men ett fast grepp som hon sedan släppte sakta upp och lät henne vinna med olika mellanrum , ibland direkt efter hon tagit i tofflan igen, ibland hade de hållit på en stund.

 

De är väldigt facinerade att se, Ila har börjar visa mer & mer sådana beteenden som hennes pappa Vip också har. I just denna situation skrek de verkligen Vip, oj så vad jag kände igen det här sättet att jobba, har sett vip göra likadant i andra situationer.

 

 

Godkänt Resultat i Nybörjarklassen

 

RLD N

 

Starta forsättningsklassen

 

Starta i lydnadsklass 1

Vara med på klubbmästerskapet

 

Delta på två utställningar

 

MH 

Röntgen

 

STANNA

INKALLNING

Följsam, fokus på mig ( vilket jag inte trodde vi skulle uppnå)

Träna på av/-påknapp. Alltså grunderna.

Kunna vara ensam

 

Men året har bjudit på så mycket mer, vi har hunnit med en internationell utställning med ett Very Good. Två godkända Resultat i Rallylydnad och där visades de verkligen hur långt vi har kommit i våran relation, för mig vart det ett uppvaknande hur långt vi verkligen har kommit i våran relation. Trodde aldrig vi skulle vara ute och tävla när Ila var 11 månader gammal. Vilket känns helt fantastiskt fortförande!

 

 

 

Har så mycket att skriva ned,så mycket jag vill komma ihåg och minnas. Men tiden räcker inte riktigt till. Jobbat väldigt mycket och när jag inte jobbat har jag fokuserat på Ila.

 

Både igår och i Lördags var i iväg i inomhuslokal och tränade. I lördags blev jag väldigt splitrad och gjorde egentligen ingenting med Ila.

 

i trappan påväg upp i lokalen blev Ila panikslagen. livrädd för trappen. Min modiga orädda hund, rädd? Tror att jag blev minst sagt chockad. Fick upp henne för trappan, Funderade och diskuterade lite grann runt detta och sedan gick vi upp och ned, upp och ned , detta tog ca 5 min. Hon var låg och strök sig längst väggen men hon skrek inte och kunde gå lös i trappan. Jag hoppas detta bara är hormoner och spöken i huvudet på henne. Intressant...

 

Vi körde miljösök och då körde hon på precis som vanligt. Hög svans och med super härlig attityd och säkerhet. De rummet vi var i var mörkt, rör lite överallt, olika matrial på golv. Någon gammal maskin, paketerade balar, plankor m.m!

 

Igår så var vi i drängsmark och träffade Alicia med Jill, super kul blir så sällan vi träffas! Även här vart de inte så mycket då jag var helt tom i huvudet efter en minst sagt hektisk dag på jobbet.

Ila var super TAGGAD. Visste inte riktigt vart hon skulle ta vägen. haha! Men trots en seg och trött matte var hon riktigt duktig. Vi provade lite ingångar med stora handrörelser och hon var så taggad att hon hamnade lite långt fram annars satt hon bra. 

 

När Emma körde Essi genom en tunnel så tog Ila för sig och ville hon med, gjorde allt för att få belöning hon också, när de inte gick att göra som Essi gjorde så kastade hon sig upp på tunnen och över. Haha hon vill verkligen så gärna göra rätt och söker sig till rätt *beteenden* vilket är en väldigt bra egenskap.

 

Hon kikade på när både Essi och Jill körde rutan, så för skojs skull fick hon testa, helt utan krav.

Se & lär brukar man säga, de fungerar för Ila också ;)

 

 

Tisdagens träningsgäng!

 

 

 

En helt fantastisk helg, både tävlingsmässigt men så otroligt mycket mer! Det är så otroligt mycket av helgen jag vill få ned, som jag inte vill glömma. Så svårt att veta vart jag ska börja och i vilken ordning! Lördag morgon åkte jag med Emma och hundarna upp till Kalix för tvådagars tävling i Rallylydnad. Målet var 1 godkänd tävling av två. Vi har haft en frukansvärt bra helg!

 

Börjar med själva tävlingen på lördagen, var super nervös vi hade knappt övart någonting och kunde ju inte alls några skyltar eller regler. Emma hade dragit lite under torsdagen och på vägen upp. Vi kom dit vid ca 09:30 och först var fortsättningsklassen där Essi tar sitt sista godkända med titel! GRATTIS!

Nybörjarklassen var mot eftermiddagen. Under banvandringen är Emma super snäll och fokuserar på att ge mig tips och stöd istället för att fokusera på henne & Vip. Tack! Det behövde jag verkligen!

Sedan gjorde Ilas pappa en comeback efter att ha varit sjuk sedan maj i år, med 98 resp. 99p och vilken härlig syn ni var på plan Emma!

 

När det väl är våran tur är jag super nervös, skakar t.om. men försöker peppa mig själv att vi är här för att ha roligt! Det var det viktigaste. Ila har hade bara sett skyltar 3 ggr tidigare och aldrig varit i ridhus, hundar som skällde och gjorde utfall. Jag tränar nästan ingenting med henne innan utan har tagit ute henne några korta stunder under dagen och provat någon övning. I "rutan" som man står i innan man får gå in så taggar jag upp henne och busar innan vi går in. Ila var superduktig trots att jag var lite stel och vimsig över skyltarna. Vid sista skylten som är sitt spring så blir hon supertaggad och studsar två gånger och andra gången fick hon tag i kopplet och ska kampa, haha! Vi fick massa applåder och många skrattade , men det viktigaste för mig var faktiskt att hon hade roligt!

Fantastiskt nog fick vi ett godkänt resultat på 71 poäng där såklart alla missar berodde på mig, gick alldeleles för långt ifrån skyltarna , gjorde en övning fel m.m.

 

Dag nummer två var med en ännu bättre känsla! Och blir fruktansvärt stolt över mig själv hur fort jag utvecklas!

Idag så la jag henne i "rutan" istället för att tagga upp henne och hon svarade jätte fint på det, alltså att ligga och och tagga på mig istället för bus. Tror egentligen att båda delarna fungerade, skilnaden idag var att jag gick ut utan gårdagens nervositet och var mycket säkrare på banan och vad jag skulle göra! Vilket syntes på hela Ilas attityd.

Från gårdagens 71 poäng till 87 idag. Och känslan med Ila var helt underbar, vi flöt fram och var äntligen ETT. Vi fick så många fina kommentarer efteråt att jag blev tårögd, hon var helt fantastisk min lilla tös! Vi hade fått 97 poäng om Ila inte hade gjort en sak som är SÅ typsik henne haha! Hon satte sig vackert så det blev fel genomförande övning (-10). Jag missade det helt, men det gör verkligen mig ingenting, hon är så charmig min fina Ila. Hade pratat med Emma om det tidigare i veckan att hon kunde göra just det för hon älskar det tricket ;)

 

 

Helt enkelt en helg som gick så fruktansvärt mycket bättre än jag trodde! Känner hur långt vi två har kommit, tänk att detta är hunden som sket totalt i mig, vilken resa vi har gjort på så fruktansvärt kort tid. Hon sket totalt i mig spelade ingen roll att jag rullade mig i lera, snöhögar, hoppade på marken utan det är med hjälp av Vip som gjorde att Ila började visa intresse för mig, så detta kändes helt omöjligt för bara två månder sedan och titta nu hur mycket som hänt. Kan inte alls sluta säga att detta är helt magiskt och fantastiskt för mig!

 

Mer om helgen som inte rör tävlingen så mycket utan hundarnas beteende och mycket mer kommer i ett annat inlägg!

Lollo hämtade Ila i Söndags då jag jobbade kväll, först när hon öppnar dörren blir Ila super lycklig och tjuter, studsar som hon brukar göra, sen inser hon att de inte är jag.

Vad gör hunden? Jo hela hon krymper ihop vänder och lunkar besviket upp för trappan.

Sedan säger Lollo till Ila " Men det är ju jag Ila" hon vänder och lollo beskriver hennes nu tilltagna glädje som väldigt falsk.

 

Haha alltså Ila. En del av mig blir förvånad men den andra blir det inte. Hon visar ju inte detta så tydligt i vardagen men jag vet ju att vi har en stark och trygg relation. Men att hon skulle bli så besviken? Ja mycket intressant må jag säga. Har inte alls bestämt mig vad jag tycker om detta än, men intressant.

 

 

Själv vill jag poängtera att jag inte alls valt Ila efter hennes utseende utan helt ärligt så gick jag helt på egenskaper och linjer.

 

De stod mellan tre av valparna en svart tik och 2 blå, endast baserat på deras egenskaper. Mot slutet så diskuterade jag med Emma och Ilas uppfödare Beate där vi kom fram till att Ila var den valp som egenskapsmässig passade mig bäst. Vilket har blivit helt rätt, har fått en hund med de egenskaper som jag velat ha men även en hund som är lik Vip.

 

De jag ville ha var en Självständig med driv, modig, påhittig &självsäker, hög aktivtetsnivå. Självständig men förig. Förigheten har vi fått jobba VÄLDIGT mycket på.

 

Jag kände Vip sedan innan, Ilas pappa. Och fått se både hans bra och dåliga sidor. Och att det blev just efter honom är både en slump men endå planerat. Hade egentligen tänkt mig en Tillyhillsvalp, om jag hade fått köpa därifrån då jag gillade kombinationen. Men under sommaren 2012 följde jag med Emma när hon skulle träffa Jazzie och Beate skulle få se Vip då hon var intresserad av en valpkull efter dom två, vilket de senare blev.

Tyckte om Jazzie väldigt mycket, fick även kampa & leka lite med henne. Hon var reserverad med inte rädd

( nu hälsar Ila precis som Vip) vilket jag gillade.

 

Senare blev de parning och jag följde valpkullen redan innan de var helt 100% klart att den skulle bli av. Satte mig in mer i linjer och släktingar till båda parter. Men kullen skulle födas i Januari vara leveransklara i Mars, sista terminen i skolan, med bara praktik , det skulle ju inte alls gå så tankarna var fortförande på en Tillyhills valp.

 

Natten till 10 Januari 2013 drömde jag om en svart tik utan tan , samma morgon föds kullen. Vad är det för tik som kommer först? Jo en svart. Jag gillade kombinationen , älskade Vip och visste att hans linjer var starka.

Tankarna började cirkulera, kan de gå endå? Började kolla runt om de kunde gå ihop. Lollo sa att jag fick flytta in till henne, trodde hon skämtade med mig, efter jag frågat henne tusen gånger varje dag fram tills jag flyttade in och säkerligen ett tag efter om hon verkligen menade allvar? Tack vare Lollos stöttande så kunde jag skaffa Ila men även tack till de andra som trodde på mig och gav mig möjligheten att ta hem Ila. 

 

Nu kom jag lite utanför den röda tråden som så jag lätt kan göra, tillbaka till val av valp. Mot slutet stod de mellan de två blå då den svarta var för vek för att passa in hos mig, men både uppfödaren och Emma tyckte att Ila var den valp som skulle passa mig bäst!

Och tänk så rätt de två hade, jag har aldrig ångrat mig över Ila, jag har fått exakt det jag ville ha utan tvekan. Även om jag har gråtit , stampat i marken och slitit mitt hår så har jag aldrig ångrat Ila och utan Emmas stöd och vägledning vet jag inte alls om jag hade klarat av henne. Hon är en fruktansvärt rolig hund.

 

Igår (Söndag) var jag och två vänner ute med hundarna, sammanlagt 5 hundar varav fyra är aussies och en liten blandras.  En mycket intressant prommenad må jag säga faktiskt.

 

Ena aussien är bara 3 månader yngre än Ila och låg igår väldigt högt i aktivitet och var lite "överallt", när blandrastiken sa ifrån så tog hon inte åt sig av korrigeringen vilket Ila störde sig på. Hon vill ha ordning och reda och respekt. Det hon gjorde var alltså att ta saken i egna tassar och sprang fram och korrigerade igen åt den äldre tiken, aussietiken tog inte åt sig av Ila heller. När hon inte gör det så jagar Ila iväg henne en bit. Efter detta fortsätter den andra tiken som vanligt och har inte tagit åt sig alls av någon av tillsägningarna.

 

Har funderat över hela situationen som uppstod igår på promenaden men främst biten där Ila jagade iväg tiken som inte lyssnade. Efter att ha diskuterat och rådfrågat med andra så fick jag en väldigt bra förklaring som jag faktiskt tror stämmer in: